Publishing My Rubbish

God regning morgon!
   Idag kom jag att tänka på värdet av allt som hänt oss i det förflutna. Trots att vi oftast försöker eller lyckas gå vidare från allt det hemska, sorgliga eller förargliga vi varit med om, försvinner det aldrig riktigt ut ur tankarna. Som man brukar säga, blåmärken försvinner efter ett tag, men ord stannar kvar för evigt, som ärr. Det stämmer jävligt bra enligt mig.
   Jag kommer att tänka på alla de miljontals fula ord, förolämpningar och garv jag har fått åt mitt håll, men inser en sak: egentligen är det dem som skickat alla groteska anklagelser från sina munnar efter mig som är nobodies. Zeros. För om man tänker på det är det inte jag som är den låga, det är dem som yttrar sig som är det.
   Men samtidigt, som jag påpekar, det är extremt svårt att inte bli ärrad av dessa, trots att man vet att dem som sagt dem inte spelar någon roll i ens liv längre. Dem kanske aldrig ens har gjort det. Men vi blir i alla fall på något sätt utmanade av anklagelserna.
   Om någon kallar en tjej för flodhäst (som har hänt mig), har någon då kunnat förutse att den här tjejen (eller killen!) kanske aldrig kommer att vara nöjd med vare sig sin kropp eller någon annan del av sitt yttre, som hår eller anlete. Tanken på det här gör mig ganska skakig, men det är lika sant som att jag sitter här och skriver ner det. Av alla förolämplingar kan ett slags mål sättas upp, bara för att lyckas motbevisa dem. Flickan som blir kallad för flodhäst tänker säkert; "Fan, nu tänker jag visa dem! Jag tänker bli smalare och snyggare än någon annan här." Sen avrundas hela grejen med att flickan ser ut som skinn och ben, skiter i att äta och fortfarnade inte är lycklig.
   Om en kille kallas för loser eller fjolla kanske han under hela sitt liv kommer gå runt och försöker motbevisa det genom att spela matcho, och kanske bakom det aldrig kunna vara sig själv.
   Dessa exempel är den största anledningen till att om jag har en ful tanke, endast försöker hålla den inlåst i min skalle.       
   Man behöver inte säga allt som poppar upp i huvudet bara för att man är arg.
   Man behöver inte snacka skit om någon för att dem har irriterat dig eller för att du är avundsjuk.
   Man behöver inte mobba för att må bättre, för tro mig, trots att jag aldrig varit en mobbare så vet jag att man inte kommer att bli lyckligare av att skada andra.
Så mina kära vänner, om ni läser detta, så vill jag bara säga en sak; tänk ALLTID först innan ni öppnar munnen. Det kommer at gynna er, jag lovar.

Kärlek och värme,
Joe