Weird stuff...
Ja mina vänner, tänk vad livet bjuder på konstiga saker.
Idag är det nämligen mardrömmar jag pratar om. Hallucinationer i sömnen som är extremt obehagliga och utesluter det mesta positiva i verkligheten.
Vi har ett sovrum i vårt hus här som jag brukar tycka om att sova i, men i just detta är det som jag drömmer mest. Och det är oftast inte positiva saker heller.
Jag kan vara rätt tuff på många plan, men när det gäller min sömn är jag extremt känslig. Jag avskyr att vakna upp från en mardröm. Nu kanske ni tänker "ska man inte bara vara glad för att man vaknar och slipper mardrömmen?" Jo, det ska man ju förstås, men jag vaknar och känner fortfarande obehaget. Det ligger som ett färskt pirr i magen.
Så under två, tre nätter har jag nu råkat ut för detta. Jag älskar det sovrummet just för att det käns så tryggt och mysigt att sova där, så jag tycker att det är väldigt synd att det ska behöva vara just det rummet som jag drömmer i. Borde kanske flytta tillbaka till det jag sov i från början?
I alla fall, vädret är fortfarande lika dåligt här som igår. Och i förrgår. Och dagen innan dess. Jag börjar bli så trött på det nu! Jag kom hit för sol och värme och inte för oversvämningar och storm (trots att jag gillar när det blixtrar).
Så jag antar att det blir ännu en inomhusdag, men jag vill inte ens tänka på det!
Hoppas bara att solen tittar fram lite medan humöret fortfarande ligger i bra kurs ;)
Love and hugs,
Joe
Jag är en liten strandgalning ;D Ft. Myers Beach, Ft. Myers Florida. Photo by: Paul Morrison
Dreaming on the beach...Ft. Myers beach, Ft. Myers, Florida. Photo by: Paul Morrison
- Life In General -
Kära vänner,
Idag är jag lite trött. Jag ska nog vara mer korrekt. Jag är VÄLDIGT trött xD
Vädret har under säkert mer än tre dagar nu bara bestått av regn, åska, vind och en massa tornado alerts. Missförstå mig rätt, jag älskar ibland att ligga i en varm soffa och höra regndropparna smattra mot taket, men när det fortsätter i över 48 timmar i en amerikansk stat som kallas "the sunshine state" så börjar man faktiskt få lite nog när det dåliga vädret överskrider sin gräns!
Anyway, jag har i alla fall haft lite tid att läsa, nämligen den andra boken i Hunger games-serien, Catching Fire. Har inte läst ut den än så avslöja inga smaskiga detaljer, jag vill gärna kunna komma på dem på egen hand ;)
Idag skulle jag, syrran och mamma följa med vår amerikanska farmor Peggy och äta spaghetti dinner på en av hennes klubbar, men vi ställde in för att vi hade en del att göra, plus att vi ville att pappa skulle kunna följa med.
Så nu är jag hemma och väntar på qatt få komma ut ur huset på en del ärenden. Planerar att sticka till Walmart (mataffär) och köpa en massa coola vykort, gissa till vilkaaaaaaaa? ;)
Här kommer lite bilden från min trip så länge ;)
Det är extremt svårt att fota dem när dem uppträder, men gud vilken härlig show! The Lion King: The musical, Animal Kingdom, Orlando Florida. Photo by: Dag Öhrlund
Blev lite småkär i Donald...Animal Kingdom Orlando Florida. Photo by: Dag Öhrlund
Jag och min nya kompis posade på gatan på väg mot slottet ;) Magic Kingdom Orlando Florida. Photo by: Dag Öhrlund
Den fatastiska remaken av Dsineys Hitta Nemo; Finding Nemo the musical. Animal Kingdom Orlando Florida Photo by: Carina Cefa - Öhrlund
Min underbara middag på den vackra kinesiska restaurangen MING GRADEN. Orlando Florida. Photo by: Me.
Jag blev lite kär i en kompis på Rainforest café, Animal Kingdom, Orlando Florida. Photo by: Carina Cefa - Öhrlund
Sköt om er!
Kärlek och värme,
Joe
Out On Adventures And Parties...
Back again friends!
Så nu har jag varit i Orlando.
Första kvällen hade familjen bestämt att vi skulle äta på vår favoritrestaurang där som vi alltid har gjort vid varje Disneylandbesök: Buffé Sizzler.
Såklart blir man påmind om alla fina minnen på denna particular restaurang när man kör in på uppfarten och parkerar, för att sedan slänga en blick på skylten för restuarangen som kartlägger att man är framme (som för övrigt hade fått en ny logga).
Men när vi alla väl kommer in möts vi av en mindre trevligt upplevelse; Buffén har krympt. KRYMPT. Den är så himla liten att man skulle kunna "dölja den med sin sko framför". Salladsbaren är totalt död och maten som förr var så härlig bara att titta på från bordet var spårlöst försvunnen. Finito med andra ord.
Alltså, en buffé med samma priser men säkert en fjärdedel så stor som förr.
Snopna lämnade familjen parkeringen den kvällen.
Resten av semestern fortsatte först i ännu en besvikelse.
Magic Kingdom, den Disneypark som vi bestämde att vi skulle besöka först och sedan Universal dagen efter visade sig vara Disneyparken för små barn. Parken var så full att det knappt gick att gå någonstans och attraktionerna var inte speciellt tilltalande.
Vi åt på en underbart trevligt restaurang ett par minuter från hotellet på kvällen däremot som verkligen satte en bra punkt på dagen - kinesiska MING GARDEN. Min syster Isabell och jag serverades härligt sushi och sedan en bra efterätt.
Den andra dagen till ära bestämde familjen att istället för att åka till Universal skulle vi försöka ha en riktigt härlig Disneyupplevelse i Disneyparken som vi älskat i alla år - Animal Kingdom.
Det slog definitivt inte fel! Fantastiska shower, härligt väder, god mat och massa spännande och roliga attraktioner. Dagen bjöd på en hel massa fina minnen som vi kommer att ha en lång tid framöver!
Så nu är jag i alla fall tillbaka hemma i huset igen. Igår kväll hade vi ett midsommarparty med några av våra amerikanska och irländska vänner. Det var en mycket trevlig kväll med skratt, svenska sånger som ingen förstod (pause for reaction!) och en massa god mat och trevliga samtal.
Nu har jag vaknat morgonen efter och är lite trött men funderar på lite workouts och solande idag, beroende på vad Moder Natur bjuder på.
So long, love and warmth,
Joe
Här är jag då jag försöker dra upp svärdet ur stenen på Magic Kingdom xD
Photo by: Dag Öhrlund
Interesting start...
Ja mina vänner!
Ovanligt nog har jag hunnit med mycket på bara tre dagar. Simturer i poolen varje morgon, middag hos vänner, inköp av nya inlines (hoppas att jag överlever tills jag kommer hem), en liten shopping-spree i favoritaffären KOHL'S och ett galet dansnummer på eftermiddagen idag i vardagsrummet.
Livet leker och solen skiner för det mesta, vi har blivit stekta än så länge i cirka 30 grader varje dag och kvällarna är också härligt varma.
Många härliga aktiviteter framöver dessutom. Imorgon bär det av till Orlando för Disneyland och Universal, sedan en trip till Broadway där vi ska titta på Grease, coola vintagebil-träffar och paddling. Spännande spännande...
Jag hoppas att ni alla har det awesome och kommentera gärna vad ni gör (det skulle vara trevligt att veta om ni har det fun!)
Kärlek och värme,
Josephine <3
Dagens låt:
http://www.youtube.com/watch?v=3mC2ixOAivA
Ovanligt nog har jag hunnit med mycket på bara tre dagar. Simturer i poolen varje morgon, middag hos vänner, inköp av nya inlines (hoppas att jag överlever tills jag kommer hem), en liten shopping-spree i favoritaffären KOHL'S och ett galet dansnummer på eftermiddagen idag i vardagsrummet.
Livet leker och solen skiner för det mesta, vi har blivit stekta än så länge i cirka 30 grader varje dag och kvällarna är också härligt varma.
Många härliga aktiviteter framöver dessutom. Imorgon bär det av till Orlando för Disneyland och Universal, sedan en trip till Broadway där vi ska titta på Grease, coola vintagebil-träffar och paddling. Spännande spännande...
Jag hoppas att ni alla har det awesome och kommentera gärna vad ni gör (det skulle vara trevligt att veta om ni har det fun!)
Kärlek och värme,
Josephine <3
Dagens låt:
http://www.youtube.com/watch?v=3mC2ixOAivA
Finally Home...In Paradise...
Hello Darlings!
Nu är jag framme, och flygresan gick så bra att jag undrar om någon högre makt för första gången var riktigt barmhärtig mot min familj. Stopp blev från Stockholm till Newark, den kända stora flygplatsen utanför New York city, där vi tog en liten enkel lunch på Ruby's diner för att sedan bege oss på ett plan till Ft. Myers Airport.
Total flygtid var cirka 11-12 timmar plus en del mellantid på flygplatserna.
Men nu är jag här...Jag kände den varma kustvärmen slå mot mitt ansikte när jag kånkade ut min väska genom flygplatsdörrarna och ut i mitt hemland. Vinden blåste i de kolossalt vackra palmnerna och överallt omkring mig stod en massa nykomna floridianer med hawaiiskjortor och säkert också en del "crackers", folk som fötts här.
Först tog jag och familjen en liten sväng över till Barnes & Noble, som är en ökänd underbar bokhandel här som ser ut ungefär som ett gammalt Harvardbibliotek när man kliver in. Syrran satsade på stor inhandel av böcker medan jag låg lågt och väntade med inköpen (det råkar vara en "habit" för mig att inte köpa något den första kvällen!)
Min pappa bjöd sedan min familj över till Bubba's Steakhouse, en redneckrestaurang där vägskyltar, sedlar, coola neonskyltar ocyh andra roliga föremål täcker väggarna, jordnöstskal är utspridda över hela golvet och musiker sitter och spelar dåsiga countrylåtar i bakgrunden. Jag serverades en steak med bakad sötpotatis och kanelsmör efter att ha fått en riktigt god sallad och cornbread till förrätt. Bubba's slår verkligen aldrig fel!
Nu sitter jag här på morgonen i huset och kan inte låta bli att medan jag skriver slänga en blick då och då ut mot den vackra morgonsolen som reflekteras över vattenytan i poolen. Det var länge sen jag kände en sådan lycka inombords när det gäller så många saker. Sommarlovet har precis börjat och jag har så mycket möjligheter att göra precis vad jag vill. En månad framöver i paradiset!
Men jag saknar er alla. Hoppas att ni har det jättebra! Jag postar lite bilder och lite mer uppdatering sen!
Lots of lover, Floridian warmth and hugs,
Joe
Fin
Dagens sång:
http://www.youtube.com/watch?v=55W3CXfqLIY&feature=related
Fin. Slut. The end.
Det är jobbigt när saker tar slut. Kärlek, terminer, fester, vänksapsband.
Just nu känns det som att alldeles för mycket tar slut. Jag slutar skolan om tre dagar. Klassen splittras. Årskursen plittras och jag kan inte fatta att jag inte ska återvända dit efter sommaren igen. Det är väldigt mycket att ta in.
Minnen är förstås alltid kvar, men ibland önskar man bara att man kan få uppleva dem igen. Kanske ändra saker som man ångrar. Men nu när allt tar slut inser jag att inget kan bli ogjort.
Men jag ångrar inte mycket. Alls.
Det är ingen idé längre att gå runt och ångra saker, utan bara acceptera att dem hänt och försöka göra något ännu bättre av framtiden.
Nu ska jag börja gymnasiet och börja i en helt ny klass. Helt ny lokaler. Helt nya lärare. Helt nya människor. En helt nu värld helt enkelt.
Det kommer att bli extremt spännande. Och jag vet att jag kommer att träffa min gamla klass igen sen - det ser jag fram emot!
Kärlek och värme till er,
Joe
*...Come Away To Neverland...*
Någonsin önskat att du skulle vara barn förevigt?
Vi alla vet att det är jobbigt att växa upp. För varje år som går finns det alltid en ny sak man ska lära sig, en ny sak man ska ta ansvar för eller något nytt man ska prova för första gången. Vissa saker är mer skrämmande än andra, men när jag tänker på vissa saker som jag kommer att behöva klara själv när jag väl är xuven kan göra att jag ibland kryper ner i skorna och önskar att jag var ett litet barn igen, utan några som helst stora krav på mig. Ett fritt liv helt enkelt, innan skola, jobb och annat kom in och avbröt allt.
Lite som Peter Pan. Tänk dig att alltid vara barn, bara få leka med dina kompisar och bo i ett paradis fyllt med en massa spännande och roliga saker, magi och tonvis av äventyr att gå på!? Gud vad fantastiskt!!!
Men är det verkligen det livet vi ska sträva efter? Är det verkligen så jobbigt att bli vuxen?
Ja och nej.
Samtidigt som man blir inkastad i världen där ansvar och mognad regerar betyder det inte att livet inte kommer att vara kul längre. Det finns säkerligen en hel del saker som vi kommer att tycka är mycket roligare än vissa saker i tonåren. Ordet "vuxen" innefattar ju så himla mycket nya möjligheter! Vi kanske flyttar utomlands, tar ett random jobb eller ändrar våra livsstilar totalt. Tänk dig att få göra allt det där utan någon pekpinne på dig från samhället som säger att du inte är gammal nog!
Men visst, jag är just nu visserligen lite rädd för framtiden. Kommer jag att få mitt drömjobb? Kommer jag att kunna leva som jag vill på det viset jag vill? Vad kommer egentligen att hända med mig?
Frågorna är oräkneliga och det som gör dem läskiga är att det inte står någon där bredvid dig och svarar på dina frågor, för helt enkelt är det faktiskt så att ingen vet än. Vi kan helt enkelt bara göra det som jag pratat om innan och kasta oss ut utan fallskärmen och hoppas på att landningen blir spännande eller stabil.
Så åter igen - såklart att vi är rädda. Det kan vara läskigt att växa upp. Vi är helt omedvetna om vissa saker som plötsligt dyker upp nu som vi borde veta en massa om. Man ska ständigt vara på hugget och vara kunnig inom vissa "växa-upp-ämnen" som kommer att spela en stor roll i vår uppväxt.
Fast om ni tänker på det, visst skulle det inte heller vara kul att gå tillbaka till den tiden då mamma och pappa bestämde allt och man inte ens fick ha en egen mobil eller bestämma helt själv vad man ville ha på sig på morgonen innan man gick till skolan? Då du inte kunde åka till skolan, kompisen eller något roligt ställe på egen hand?
Inte jag i alla fall. Av vad jag kommer ihåg är jag lyckligare nu än någonsin!
Så mina kära vänner, istället för att krypa ner i skorna (jag lovar att jag inte ska göra det heller), ta steget och var lycklig över att din vuxna framtid kommer allt närmare och att du får så många lärdomar om livet nu, för dem kan ju faktiskt hjälpa oss en hel del på vägen uppför trappan! Det är ju i själva verket ganska kul och att upptäcka en massa nya saker är ju det mest spännande som finns!
Alltså, ta hand om dig och väx framförallt i din takt. Det kommer att bli väldigt roligt ;)
Kärlek och värme och växtvärk,
Joe
Ljuva 50-tal...
Åh...Ljuva 50-tal...
Ibland är jag en sån dör liten tönt och drömmer mig bort och tänker på hur det skulle vara om jag varit en tonåring på femtiotalet...
Kan ni tänka er? Flickorna i skolan skulle ha vida prickiga klänningar, vippigt lockigt hår och fina små välvässade pennor och fina rena block vid skolbänken. Pojkarna skulle ha på sig fina kostymbyxor, välpassande sleepovers över pressade skjortor och fint vattenkammat hår. Bilar som den här ovanför, Ford Mercury 50, skulle ta oss på dejter med "the boy next door" eller vänner för en milkshake på områdets diner, eller kanske till skolbalen, där låtar från Elvis, Buddy Holly eller Richie Vallens skulle spelas från högtalarna.
Kalla mig nörd, men om jag kunde skulle jag verkligen vilja resa bakåt i tiden och prova på ett liv på den tiden. Efterkrigstiden, då mina morföräldrar gifte sig, optimismen var stor och då bilar, kläder, frisyrer och reklamer var vackra, storartade och tidslösa. Då folk visade respekt för sina föräldrar och lärare och då utbildning sågs som en gåva och musiken hade det där härliga soundet som jag avgudar.
40, 50 och 60-talet hade den där speciella looken, musiken och bilarna som jag är totalt kär i. När jag är med min familj i vårt hem i Florida brukar jag och min pappa åka på stora vintagebil-träffar, där jag kan gå runt hur länge som helst och kolla in alla vackra fordon som går tillbaka ända till 1910-talet i ålder. Vissa av dem är omgjorda, uppiffad med modern lackfärg och hjulen utbytta mot moderna rallyhjul. If I can say so, I rather prefer them looking as their original self.
Så mina vänner, om ni verkligen känner för det, lev gärna för er själv lite femtio-talsaktigt. Ha på er de fina kjolarna eller skjortorna, fyll era hår med för mycket hårgelé, och när du sitter på McDonald's med din milkshake, tänk dig då att du i själva verket sitter på den där dinern och att din dricka är i en sån där vacker glasbehållare med cherries on the top with a twist of whipped cream. Det kan förgylla livet och göra din dag roligare ;)
Kärlek, värme och hårgelé,
Joe
Jeez, I don't know...
Dagens låt:
http://www.youtube.com/watch?v=hTgnDLWeeaM
Någonsin varit frustrerad utan att veta varför?
Oh yeah. Det är jag just nu.
Visst är det kontsigt att trots att allting verkar perfekt för tillfället och man inte har ett problem i världen, så känns det fortfarande som att någonting verkningen saknas?
Det är svårt att hantera det också. Att vara glad och ledsen samtidigt. Att vara irriterad och lycklig samtidigt.
Men vad finns det egentligen att klaga på?
Jag får nog vänta på att det som saknas kommer, vilket jag hoppas att det gör snart. Undrar verkligen vad det är?
Är det någon eller något speciellt? Det återstår att se.
Så det blir samma råd till er kära vänner. Vänta in det istället för att gå runt och deppa över det du är omedveten om. Du kommer att känna av när det väl kommer.
Keep in touch, Kärlek och värme,
Joe
http://www.youtube.com/watch?v=hTgnDLWeeaM
Någonsin varit frustrerad utan att veta varför?
Oh yeah. Det är jag just nu.
Visst är det kontsigt att trots att allting verkar perfekt för tillfället och man inte har ett problem i världen, så känns det fortfarande som att någonting verkningen saknas?
Det är svårt att hantera det också. Att vara glad och ledsen samtidigt. Att vara irriterad och lycklig samtidigt.
Men vad finns det egentligen att klaga på?
Jag får nog vänta på att det som saknas kommer, vilket jag hoppas att det gör snart. Undrar verkligen vad det är?
Är det någon eller något speciellt? Det återstår att se.
Så det blir samma råd till er kära vänner. Vänta in det istället för att gå runt och deppa över det du är omedveten om. Du kommer att känna av när det väl kommer.
Keep in touch, Kärlek och värme,
Joe
...I love you...But you don't love me...
Kvällens låt:
http://www.youtube.com/watch?v=hp0_2fjPlbM
Ikväll kom jag åter igen att tänka på olycklig kärlek. Vad den egentligen gör med oss.
Jag har som tur är bara råkat ut för att vara olyckligt kär en enda gång, och nu har det gått fem år sedan dess. Det gjorde extremt ont och jag undrade ständigt vad det var som inte var lika fantastiskt med mig som med alla andra tjejer som han blev kär i.
Jag blev kär i min bästa vän. Det finns nästan inget jobbigare. Vetskapen om att det finns en möjlighet att man kan förstöra allt genom att berätta hemligheten som känns som den djupaste man har kan verkligen ta andan ur en.
Jag berättade.
Frågan är om man verkligen alltid vågar det? Om det visar sig att den andre inte känner samma sak, oavsett hur nära man är, vad ska man göra om dem säger nej?
Det är lätt att säga att man ska gå vidare, men är det verkligen så enkelt?
Nej. Vi sattes nog inte på jorden för att saker skulle vara enkla, fungera rätt eller fixa sig av sig själv.
Vi sitter alla nog gång på något sätt i den här situationen. Det enda jag kan säga till er om ni befinner er i det eller har gjort det, så ta det bara lugnt. Trots att det ibland kan kännas som att livet är över eller att allting aldrig kommer att fixa sig igen, så behåll hoppet och försök att trösta dig själv. Det kommer att bli bättre och förr eller senare så hittar du säkert någon som verkligen förtjänar dig och älskar dig på samma sätt.
Jag och min bästis var fortfarande samma personer efteråt. Jag kom över det och sedan var vi riktigt täta vänner i mer än tre år till. Det behöver inte alltid gå till spillo. det är ibland sprickorna som gör oss starkare, trots att dem sårar oss. Vi lär oss något av dem.
Funderingar i regnet kära vänner, ta hand om er själva och behåll er tro, den tar er längre än ni tror.
Kärlek och värme (mot regnkylan),
Joe
http://www.youtube.com/watch?v=hp0_2fjPlbM
Ikväll kom jag åter igen att tänka på olycklig kärlek. Vad den egentligen gör med oss.
Jag har som tur är bara råkat ut för att vara olyckligt kär en enda gång, och nu har det gått fem år sedan dess. Det gjorde extremt ont och jag undrade ständigt vad det var som inte var lika fantastiskt med mig som med alla andra tjejer som han blev kär i.
Jag blev kär i min bästa vän. Det finns nästan inget jobbigare. Vetskapen om att det finns en möjlighet att man kan förstöra allt genom att berätta hemligheten som känns som den djupaste man har kan verkligen ta andan ur en.
Jag berättade.
Frågan är om man verkligen alltid vågar det? Om det visar sig att den andre inte känner samma sak, oavsett hur nära man är, vad ska man göra om dem säger nej?
Det är lätt att säga att man ska gå vidare, men är det verkligen så enkelt?
Nej. Vi sattes nog inte på jorden för att saker skulle vara enkla, fungera rätt eller fixa sig av sig själv.
Vi sitter alla nog gång på något sätt i den här situationen. Det enda jag kan säga till er om ni befinner er i det eller har gjort det, så ta det bara lugnt. Trots att det ibland kan kännas som att livet är över eller att allting aldrig kommer att fixa sig igen, så behåll hoppet och försök att trösta dig själv. Det kommer att bli bättre och förr eller senare så hittar du säkert någon som verkligen förtjänar dig och älskar dig på samma sätt.
Jag och min bästis var fortfarande samma personer efteråt. Jag kom över det och sedan var vi riktigt täta vänner i mer än tre år till. Det behöver inte alltid gå till spillo. det är ibland sprickorna som gör oss starkare, trots att dem sårar oss. Vi lär oss något av dem.
Funderingar i regnet kära vänner, ta hand om er själva och behåll er tro, den tar er längre än ni tror.
Kärlek och värme (mot regnkylan),
Joe
Punishing the one in the mirror...
Kvällens sång...<3
http://www.youtube.com/watch?v=KwIunIyo7zo
Jag blir väldigt ofta arg på mig själv.
Alltså. Väldigt. Ofta.
Kära läsare,
Idag tänkte jag prata om självkritik.
Vi alla kritiserar oss själva på olika sätt vare sig vi vill det eller inte.
Allting handlar om att passa in. Ha snygga kläder, rätt utseende, lagom smink och hårfrisyrerna som är inne.
Men samtidigt kan det även handla om att ha höga betyg, tycka om rätt musik eller hålla koll på vilka filmer som alla tänker gå på för att visa att man är inne.
Men tänk om man inte kan gå efter alla dessa normer då?
Ja ni, då skulle säkert många antyda att man ligger illa ute.
Men om man är på ett ställe där folk verkligen respekterar en för den man är, ska man då verkligen behöva förhålla sig till samhällets uppmaningar? Nej säger jag!
Om alla andra runtomkring dig älskar dig som den du är, då ska du definitivt vara nöjd och börja jobba på att du själv ska tycka att du är lika awesome som de tycker, för det är du verkligen! Det finns så himla många saker som vi alla är bra på och så mycket olika saker som andra finner vackra i oss så vi kanske aldrig märker förrän det kommer på tal. Vi har alltså oftast en massa diamanter i oss som bara de bästa gruvarbetarna lägger märke till.
Så man behöver inte alltid döma sig själv för allt. Ibland gör det inget om sista provet inte gick lika bra som de andra, om du tog lite mer glass trots att du var mätt eller struntade i att städa. Man måste kunna spänna av lite ibland och bara gra något för sig själv och inte pusha sig så hårt. Det blir för mycket efter ett tag och då är man själv den som drar ner en i avgrunden.
Så tänk på detta:
Allting behöver inte spela så stor roll, det handlar bara om hur stor grej du gör av det.
Ha en underbar regning kväll allihopa!
Kärlek och värme,
Joe
http://www.youtube.com/watch?v=KwIunIyo7zo
Jag blir väldigt ofta arg på mig själv.
Alltså. Väldigt. Ofta.
Kära läsare,
Idag tänkte jag prata om självkritik.
Vi alla kritiserar oss själva på olika sätt vare sig vi vill det eller inte.
Allting handlar om att passa in. Ha snygga kläder, rätt utseende, lagom smink och hårfrisyrerna som är inne.
Men samtidigt kan det även handla om att ha höga betyg, tycka om rätt musik eller hålla koll på vilka filmer som alla tänker gå på för att visa att man är inne.
Men tänk om man inte kan gå efter alla dessa normer då?
Ja ni, då skulle säkert många antyda att man ligger illa ute.
Men om man är på ett ställe där folk verkligen respekterar en för den man är, ska man då verkligen behöva förhålla sig till samhällets uppmaningar? Nej säger jag!
Om alla andra runtomkring dig älskar dig som den du är, då ska du definitivt vara nöjd och börja jobba på att du själv ska tycka att du är lika awesome som de tycker, för det är du verkligen! Det finns så himla många saker som vi alla är bra på och så mycket olika saker som andra finner vackra i oss så vi kanske aldrig märker förrän det kommer på tal. Vi har alltså oftast en massa diamanter i oss som bara de bästa gruvarbetarna lägger märke till.
Så man behöver inte alltid döma sig själv för allt. Ibland gör det inget om sista provet inte gick lika bra som de andra, om du tog lite mer glass trots att du var mätt eller struntade i att städa. Man måste kunna spänna av lite ibland och bara gra något för sig själv och inte pusha sig så hårt. Det blir för mycket efter ett tag och då är man själv den som drar ner en i avgrunden.
Så tänk på detta:
Allting behöver inte spela så stor roll, det handlar bara om hur stor grej du gör av det.
Ha en underbar regning kväll allihopa!
Kärlek och värme,
Joe
H.C Andersen: "Where words fail, music speaks..."
Musik. Musik. Musik.
Ibland undrar jag om musiken verkligen är det som styr oss. Gör oss till den vi är.
Den lyfter upp oss när vi är ledsna, leder oss till ställen som vi kanske aldrig annars i våra vildaste fantasier skulle nå, och alla problem försvinner bara ibland när man sätter sig ner med en gitarr eller lyssnar på en skiva.
Jag älskar musiken. Den känns precis som en familjemedlem för mig. Alltid där, närvarande och ständigt underhållande och älskvärd.
Varje gång jag hör en melodi kan jag relatera till den, föreställa mig något som pågår under tonernas gång. Dem berättar en historia som har miljontals versioner beroende på vem som lyssnar. Ibland är den så dominerande att den får oss att gråta, skratta, somna eller drömma bort.
Men olika musikstilar blir ofta kritiserade av olika människor. Kompositörer och artister blir nedklankade och folk mobbar varandra för vilka melodier som tilltalar dem.
Så idag blir min fina lilla uppmaning detta: Lyssna på ditt och njutm - och låt alla andra göra samma sak. Låt alla vara lyckliga från en melodi...<3
Kärlek och värme,
Joe
Ibland undrar jag om musiken verkligen är det som styr oss. Gör oss till den vi är.
Den lyfter upp oss när vi är ledsna, leder oss till ställen som vi kanske aldrig annars i våra vildaste fantasier skulle nå, och alla problem försvinner bara ibland när man sätter sig ner med en gitarr eller lyssnar på en skiva.
Jag älskar musiken. Den känns precis som en familjemedlem för mig. Alltid där, närvarande och ständigt underhållande och älskvärd.
Varje gång jag hör en melodi kan jag relatera till den, föreställa mig något som pågår under tonernas gång. Dem berättar en historia som har miljontals versioner beroende på vem som lyssnar. Ibland är den så dominerande att den får oss att gråta, skratta, somna eller drömma bort.
Men olika musikstilar blir ofta kritiserade av olika människor. Kompositörer och artister blir nedklankade och folk mobbar varandra för vilka melodier som tilltalar dem.
Så idag blir min fina lilla uppmaning detta: Lyssna på ditt och njutm - och låt alla andra göra samma sak. Låt alla vara lyckliga från en melodi...<3
Kärlek och värme,
Joe
I'm so...MAD!"
Kvällens låt: Eyes on fire, Blue Foundation...
http://www.youtube.com/watch?v=afx-XRsTDUU
Hej alla kära vänner där ute.
Ikväll kom jag att tänka på ilska. Hur den ibland kan påverka oss så starkt att vi nästan tappar kontrollen över oss själva, inte riktigt kan undvika vissa handlingar när vreden bara tränger fram.
Det är rätt obehagligt hur vissa människor/saker/texter och så vidare kan göra oss så arga att vi inte vet var vi ska ta vägen.
Vad gör du när du är arg?
För mig brukar det hjälpa att kasta omkring lite saker, smälla i en dörr eller sparka på min garderob. Men ibland kan det krävas lite mer för vissa för att verkligen kommer över det som får dem att koka över okontrollerat. Det kan leda till farliga följder, som gör att andra kan komma till skada eller att man kan ställa till saker rejält genom ord eller skrift.
Jag vet själv att det ibland kan vara svårt att behärska sig när "The rage" bara tränger fram i kroppen och man vill skrika ut allt, men tänk efter noga innan du öppnar munnen. Vem är det som står framför och tar emot allting? Är det verkligen dem personen som förtjänar att få det där kastat i ansiktet?
Det finns inget värre än att få en utskällning som egentligen var tillägnad någon annan. Det är extremt irriterande och frustrerande, vilket kan leda till att man själv även blir arg.
Men samtidigt är det inte heller bra att hålla vreden inne, eller hur? Jag kan vara duktig på det och det är inte så värst roligtnär bägaren till slut rinner över.
Ilskan kommer och går dessutom när man håller igen. Det är som en tickande bomb, som blir matad varje gång man blir irriterad för ännu en grej, och när man inte klarar att hålla bomben inne längre förvandlas den till ett stirt och fruktansvärt attentat som kan gå ut över omgivningen, och det vill ju ingen ha, eller hur?
Ikväll blir min lilla uppmaning detta: Om du är arg, Säg till! Det är inte bra att hålla det inne och att hålla konversatoner om sina känslor kan verkligen stärka ett förhållande till en/flera andra omkring dig. Säg samma sak till någon som du märker är på bristningsgränsen. Alla kommer att må bättre av det ;)
Kärlek och värme,
Joe
http://www.youtube.com/watch?v=afx-XRsTDUU
Hej alla kära vänner där ute.
Ikväll kom jag att tänka på ilska. Hur den ibland kan påverka oss så starkt att vi nästan tappar kontrollen över oss själva, inte riktigt kan undvika vissa handlingar när vreden bara tränger fram.
Det är rätt obehagligt hur vissa människor/saker/texter och så vidare kan göra oss så arga att vi inte vet var vi ska ta vägen.
Vad gör du när du är arg?
För mig brukar det hjälpa att kasta omkring lite saker, smälla i en dörr eller sparka på min garderob. Men ibland kan det krävas lite mer för vissa för att verkligen kommer över det som får dem att koka över okontrollerat. Det kan leda till farliga följder, som gör att andra kan komma till skada eller att man kan ställa till saker rejält genom ord eller skrift.
Jag vet själv att det ibland kan vara svårt att behärska sig när "The rage" bara tränger fram i kroppen och man vill skrika ut allt, men tänk efter noga innan du öppnar munnen. Vem är det som står framför och tar emot allting? Är det verkligen dem personen som förtjänar att få det där kastat i ansiktet?
Det finns inget värre än att få en utskällning som egentligen var tillägnad någon annan. Det är extremt irriterande och frustrerande, vilket kan leda till att man själv även blir arg.
Men samtidigt är det inte heller bra att hålla vreden inne, eller hur? Jag kan vara duktig på det och det är inte så värst roligtnär bägaren till slut rinner över.
Ilskan kommer och går dessutom när man håller igen. Det är som en tickande bomb, som blir matad varje gång man blir irriterad för ännu en grej, och när man inte klarar att hålla bomben inne längre förvandlas den till ett stirt och fruktansvärt attentat som kan gå ut över omgivningen, och det vill ju ingen ha, eller hur?
Ikväll blir min lilla uppmaning detta: Om du är arg, Säg till! Det är inte bra att hålla det inne och att hålla konversatoner om sina känslor kan verkligen stärka ett förhållande till en/flera andra omkring dig. Säg samma sak till någon som du märker är på bristningsgränsen. Alla kommer att må bättre av det ;)
Kärlek och värme,
Joe
"Dream a little dream of me..."
http://www.youtube.com/watch?v=szCpCSliwaA
Morgonens melodi här ovanför...
Nu på förmiddagen kom jag att tänka på drömmar. Trots att dem är visioner som innefattar det som vi vill göra eller se mer än något annat, så händer det ofta att många aldrig upplever dem.
Så vad är det med drömmar? Vissa av oss är så pass säkra på att vi kommer att uppnå dem att vi ständigt pratar om dem med andra människor som om de vore något som är på väg att hända närsomhelst, medan andra kanske predikar febrilt om den i en dagbok gömd under sängen.
Vissa av oss skäms för våra drömmar. Kanske är det på grund av att vi inte känner oss tillräckligt speciella eller talangfulla för att kunna göra det som vi gör i drömmen, som att sjunga på en enorm scen inför tusentals människor eller bara att kanske våga sjunga ett solo på skolavslutningen.
Allting handlar egentligen om att kunna lita på sig själv. Jag har ett par drömmar om att jag vill flytta till New York och jobba som layoutare på en stor modetidning som till exempel VOGUE, för att sedan bli en stor skådespelerska på en amerikanska filmduken.
Men kommer jag verkligen kunna uppnå allt det där? Är jag tillräckligt duktig för att jobba för någon som Anne Wintour? (chefredaktör, VOGUE), eller har jag talangen som krävs för att bli tillräckligt emotionell i en James Cameron-regisserad film? Är det säkert att jag kan göra det där?
Visst, det kan jag. Om jag litar på mig själv.
Jag hör folk som ofta säger till mig att det bara är en på miljonen som lyckas bli fimstjärna i Hollywood eller skådis på Broadway, och när dem säger det har jag ofta lust att bara skrika ut till dem: "Jaha du, och den miljonte personen kommer antagligen att bli jag!"
Vi måste vara ego för att lyckas kämpa för oss själva. Vi kanske bryr oss så mycket om alla andras behov och liv, att få allting att funka perfekt för någon annan, för att snart inse att vi totalt glömt bort oss själva. Det är alltid fint att hjälpa någon annan, men man måste tänka på att inte låta sig själv vara en i mängden i sitt eget liv.
Så idag blir detta mitt lilla motto till alla er som jag bryr mig så mycket om:
Följ era drömmar. Följ din dröm. Försök att uppnå den, och om dröm A kanske inte blir till verklighet, så fortsätt att jobba på dröm B. Ge inte upp! Du kan bli extremt lyckligt förvånad över vad du kan åstadkomma bara genom att tro på dig själv.
Det tänker jag göra ;)
Kärlek och värme,
Joe
Morgonens melodi här ovanför...
Nu på förmiddagen kom jag att tänka på drömmar. Trots att dem är visioner som innefattar det som vi vill göra eller se mer än något annat, så händer det ofta att många aldrig upplever dem.
Så vad är det med drömmar? Vissa av oss är så pass säkra på att vi kommer att uppnå dem att vi ständigt pratar om dem med andra människor som om de vore något som är på väg att hända närsomhelst, medan andra kanske predikar febrilt om den i en dagbok gömd under sängen.
Vissa av oss skäms för våra drömmar. Kanske är det på grund av att vi inte känner oss tillräckligt speciella eller talangfulla för att kunna göra det som vi gör i drömmen, som att sjunga på en enorm scen inför tusentals människor eller bara att kanske våga sjunga ett solo på skolavslutningen.
Allting handlar egentligen om att kunna lita på sig själv. Jag har ett par drömmar om att jag vill flytta till New York och jobba som layoutare på en stor modetidning som till exempel VOGUE, för att sedan bli en stor skådespelerska på en amerikanska filmduken.
Men kommer jag verkligen kunna uppnå allt det där? Är jag tillräckligt duktig för att jobba för någon som Anne Wintour? (chefredaktör, VOGUE), eller har jag talangen som krävs för att bli tillräckligt emotionell i en James Cameron-regisserad film? Är det säkert att jag kan göra det där?
Visst, det kan jag. Om jag litar på mig själv.
Jag hör folk som ofta säger till mig att det bara är en på miljonen som lyckas bli fimstjärna i Hollywood eller skådis på Broadway, och när dem säger det har jag ofta lust att bara skrika ut till dem: "Jaha du, och den miljonte personen kommer antagligen att bli jag!"
Vi måste vara ego för att lyckas kämpa för oss själva. Vi kanske bryr oss så mycket om alla andras behov och liv, att få allting att funka perfekt för någon annan, för att snart inse att vi totalt glömt bort oss själva. Det är alltid fint att hjälpa någon annan, men man måste tänka på att inte låta sig själv vara en i mängden i sitt eget liv.
Så idag blir detta mitt lilla motto till alla er som jag bryr mig så mycket om:
Följ era drömmar. Följ din dröm. Försök att uppnå den, och om dröm A kanske inte blir till verklighet, så fortsätt att jobba på dröm B. Ge inte upp! Du kan bli extremt lyckligt förvånad över vad du kan åstadkomma bara genom att tro på dig själv.
Det tänker jag göra ;)
Kärlek och värme,
Joe
"Hey, have we met?"
Har du någonsin haft den där känslan av att vara så himla trött på allt gammalt runtomkring dig?
Ständigt samma människor, konversationer, kläder eller böcker. Man anpassar sig efter det man är trygg med och kanske stannar vi bara kvar i samma gamla tråkiga mönster för att vi sitter för fast i smeten.
Ibland är vi bara allt för bekväma. Rädda för att prova nya saker. Jag tror att det kan vara för att vi är rädda för att inte hitta något bättre.
Så varför gör man det egentligen? Varför hittar vi inte några nya saker som kan gynna vår tid bättre?
Vissa byter yrke, andra skaffar en ny hobby och vissa söker efter den nya och mer spännande kärleken eller vänskapen som förhoppningsvis finns att hitta. Egentligen kan det bara räcka med att prova en ny färg att måla huset med.
Jag vet att jag borde bli så himla mycket mer modig. Prova nya människor istället för de gamla som jag inte kan ge något längre då de inte kan ge mig något. Prova att gå med i en Dramaklubb. Gå en skisskurs. Lära mig åka skateboard. Dessutom kan det definitivt vara nyttig för mig att träffa en massa nytt folk då jag vill börja om lite på nytt :)
Ibland kan man bli överraskad när man inser att det finns en massa saker bakom hörnet som man aldrig trodde i sin vildaste fantasi att man skulle hålla på med, som man plötsligt tycker är fantastiskt roligt eller spännande!
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska försöka hitta en teatergrupp att börja i på hösten. Jag slösar bort alldeles för mycket tid på nonsens och att gå runt och tänka på saker som inte är värd min tid (jag har börjat bli lite mer "hälsosamt" ego alltså).
Jag tycker att du också ska göra det om du är precis som jag. Det är inte alltid så att det gamla och trygga kan vara dåligt, tvärtom! Ibland ´kan det vara det bästa man fått som man aldrig vill släppa taget om.
Men om du känner den där "cravingen" efter att söka nya vägar, så kan jag bara säga detta:
"Det skadar inte att ta en promenad."
Tänk på det och var modig, du kan bli härligt överraskad ;)
Kärlek och värme,
Joe
Ständigt samma människor, konversationer, kläder eller böcker. Man anpassar sig efter det man är trygg med och kanske stannar vi bara kvar i samma gamla tråkiga mönster för att vi sitter för fast i smeten.
Ibland är vi bara allt för bekväma. Rädda för att prova nya saker. Jag tror att det kan vara för att vi är rädda för att inte hitta något bättre.
Så varför gör man det egentligen? Varför hittar vi inte några nya saker som kan gynna vår tid bättre?
Vissa byter yrke, andra skaffar en ny hobby och vissa söker efter den nya och mer spännande kärleken eller vänskapen som förhoppningsvis finns att hitta. Egentligen kan det bara räcka med att prova en ny färg att måla huset med.
Jag vet att jag borde bli så himla mycket mer modig. Prova nya människor istället för de gamla som jag inte kan ge något längre då de inte kan ge mig något. Prova att gå med i en Dramaklubb. Gå en skisskurs. Lära mig åka skateboard. Dessutom kan det definitivt vara nyttig för mig att träffa en massa nytt folk då jag vill börja om lite på nytt :)
Ibland kan man bli överraskad när man inser att det finns en massa saker bakom hörnet som man aldrig trodde i sin vildaste fantasi att man skulle hålla på med, som man plötsligt tycker är fantastiskt roligt eller spännande!
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska försöka hitta en teatergrupp att börja i på hösten. Jag slösar bort alldeles för mycket tid på nonsens och att gå runt och tänka på saker som inte är värd min tid (jag har börjat bli lite mer "hälsosamt" ego alltså).
Jag tycker att du också ska göra det om du är precis som jag. Det är inte alltid så att det gamla och trygga kan vara dåligt, tvärtom! Ibland ´kan det vara det bästa man fått som man aldrig vill släppa taget om.
Men om du känner den där "cravingen" efter att söka nya vägar, så kan jag bara säga detta:
"Det skadar inte att ta en promenad."
Tänk på det och var modig, du kan bli härligt överraskad ;)
Kärlek och värme,
Joe
"Are you really gonna eat that? It wouldn't hurt if you lost a few..."
Någon som känner igen den meningen? Eller kanske någon annan mening som uppmanar dig eller andra till att ändra sitt usteende?
Hur många av er har någon gång klivit upp på en våg och känt gråten i halsen när ni insett att ni gått upp eller inte tyckt att det varit tillräckligt när ni gått ner? Eller kanske tittat på någon annans kläder och insett att ni ligger efter i vad som är inne att ha på er och känt er miserabla? Eller kanske börjat uppmana er om att aldrig få äta något ni tycker om eller att inte unna er något som ni vill ha ibland? Jag har bara ett par ord att säga: INTE OKEJ!
Varför måste vårt samhälle ständigt ta kål på oss under den dolda fasaden? Och varför tar vi kål på varann genom sneaky-iga kommentarer som "Jättefin tröja, men du kanske inte borde ha valt det där halsbandet?"
Reklamerna från alla stora modekedjor som pryder tjejer med photoshopad felfri hy och en kropp som bara tyder på brist på näring och hälsosam livsstil ger oss oundvikligt en craving över att se likadana ut. Modevärlden styr en stor majoritet av befolkningen genom att visa att "såhär ska du se ut, det här ska du ha på dig och såhär ska du vara som person för att vara attraktiv eller att få tjejer/killar att gilla dig".
Jag blir bara arg av det. Jag kan verkligen inte beskriva det.
Kombinationen av detta och fula glåpord som vi kan ha fått under barndomen kan orsaka extremt dåligt självfötroende vilket kan utveckla ätströningar och att man gömmer sig från omvärlden för att man är rädd att inte bli accepterad.
Vad ska vi göra för att ändra på detta?
Jag brukar ofta drömma om att när jag blir äldre kunna starta ett helt eget klädmärke där mina modeller har alla storlekar, nationaliteter och utseenden. Det ska inte behöva spela någon roll hur man ser ut enligt mig för att vara modell, för man ska se det vackra i personen som poserar. Bara för att man har storlek 48 istället för 32 bevisar det inte att den mindre tjejen är finare på bild, allt handlar om den inuti som utstrålar det som sen blir det vackra i fotot.
Alla får inte chansen till sin dröm bara för att deras utseende inte är tillräckligt. "Ska du vara modell? Oj, du måste vara åtminstone 1, 75 lång för att kunna gå på en runway." "Jaha, vill du vara med i modereportaget i den här tidningen? Du får inte ha en större midja än våra standardmått."
Så vad gör världen med oss? Vi ska alla vara indelade i fack, vara perfekta i både uppförande och utseende och se på saker på samma sätt som de som är högre än oss för att bli accepterade.
Men tänk efter ett tag. Hur kul skulle det vara om vi alla såg likadana ut, hade samma humor, klädde oss likadant och hade samma drömmar, kvaliteter och livsstilar? Vi skulle i slutändan inte kunna leva med varann.
Så mitt uppmanande för kvällen blir detta: När du går förbi en affisch med en retuscherad smal och unerbart snygg person på som blänker över hela kroppen av solljuset som reflekterar dem på en tropisk strand, så behöver du inte ta åt dig. Gå bara förbi och tänk att du fortfarande är lika fabulous, trots att du inte ser ut som henne/honom. Dem är inte verkliga, och oftast är det våra brister som gör oss mest vackra...
Kärlek och värme,
Joe
Hur många av er har någon gång klivit upp på en våg och känt gråten i halsen när ni insett att ni gått upp eller inte tyckt att det varit tillräckligt när ni gått ner? Eller kanske tittat på någon annans kläder och insett att ni ligger efter i vad som är inne att ha på er och känt er miserabla? Eller kanske börjat uppmana er om att aldrig få äta något ni tycker om eller att inte unna er något som ni vill ha ibland? Jag har bara ett par ord att säga: INTE OKEJ!
Varför måste vårt samhälle ständigt ta kål på oss under den dolda fasaden? Och varför tar vi kål på varann genom sneaky-iga kommentarer som "Jättefin tröja, men du kanske inte borde ha valt det där halsbandet?"
Reklamerna från alla stora modekedjor som pryder tjejer med photoshopad felfri hy och en kropp som bara tyder på brist på näring och hälsosam livsstil ger oss oundvikligt en craving över att se likadana ut. Modevärlden styr en stor majoritet av befolkningen genom att visa att "såhär ska du se ut, det här ska du ha på dig och såhär ska du vara som person för att vara attraktiv eller att få tjejer/killar att gilla dig".
Jag blir bara arg av det. Jag kan verkligen inte beskriva det.
Kombinationen av detta och fula glåpord som vi kan ha fått under barndomen kan orsaka extremt dåligt självfötroende vilket kan utveckla ätströningar och att man gömmer sig från omvärlden för att man är rädd att inte bli accepterad.
Vad ska vi göra för att ändra på detta?
Jag brukar ofta drömma om att när jag blir äldre kunna starta ett helt eget klädmärke där mina modeller har alla storlekar, nationaliteter och utseenden. Det ska inte behöva spela någon roll hur man ser ut enligt mig för att vara modell, för man ska se det vackra i personen som poserar. Bara för att man har storlek 48 istället för 32 bevisar det inte att den mindre tjejen är finare på bild, allt handlar om den inuti som utstrålar det som sen blir det vackra i fotot.
Alla får inte chansen till sin dröm bara för att deras utseende inte är tillräckligt. "Ska du vara modell? Oj, du måste vara åtminstone 1, 75 lång för att kunna gå på en runway." "Jaha, vill du vara med i modereportaget i den här tidningen? Du får inte ha en större midja än våra standardmått."
Så vad gör världen med oss? Vi ska alla vara indelade i fack, vara perfekta i både uppförande och utseende och se på saker på samma sätt som de som är högre än oss för att bli accepterade.
Men tänk efter ett tag. Hur kul skulle det vara om vi alla såg likadana ut, hade samma humor, klädde oss likadant och hade samma drömmar, kvaliteter och livsstilar? Vi skulle i slutändan inte kunna leva med varann.
Så mitt uppmanande för kvällen blir detta: När du går förbi en affisch med en retuscherad smal och unerbart snygg person på som blänker över hela kroppen av solljuset som reflekterar dem på en tropisk strand, så behöver du inte ta åt dig. Gå bara förbi och tänk att du fortfarande är lika fabulous, trots att du inte ser ut som henne/honom. Dem är inte verkliga, och oftast är det våra brister som gör oss mest vackra...
Kärlek och värme,
Joe
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
På tåget upp från Malmö idag satt jag och min syster och tittade på en film, där ett par var förälskade, men pappan till flickan försökte ständigt få dem att skiljas åt. Då sa pojken en väldigt intressant sak till pappan som fick mig att tänka...
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
Kan verkligen alla människor älska? Och kan alla älska lika starkt?
Kärleken griper stundtals tag i oss, vare sig vi vill det eller inte. Egentligen skulle jag kunna försöka göra det rätt lätt för mig och säga att jag egentligen inte kan beskriva hur det känns när man verkligen är kär i någon så mycket, men jag tänker istället försöka:
Har du någonsin haft den där känslan av att allt i din värld kommer att bli bättre så länge du får vara med en viss person? Så fort du ser den klappar ditt hjärta snabbare och plöstligt är känner du dig mer levande än någonsin? Du har plötsligt den största anledningen i världen att leva? Trots att mycket kan vara jobbigt och sorgligt emellanåt så har du fortfarande den där lilla känslan som säger att allt fortfarande är bra? Som om du aldrig märkt det förr har allt blivit mycket vackrare och du tänker mer positivt på det mesta som händer dig, oavsett vad det är?
Du har förmågan att älska min vän, och det ska du ta väl vara på.
Jag har bara varit sådär riktigt smärtsamt kär en gång i mitt liv av vad jag kommer ihåg, och trots allt (hur konstigt det än låter) var jag inte mer än elva.
Jag började plötsligt se på min allra bästa vän som något mer. Han var så vacker, så snäll och fin och han tyckte om mig precis som jag var, trots att jag inte direkt kände att jag var den vackraste tjejen i klassen i den åldern. Det fanns något speciellt med vår relation som slog gnistor, och plötsligt blev jag vad vi idag kallar "hängig". Dagliga sms, kärleksförklaringar och fina komplimanger skickade jag och en längtan efter att han skulle känna samma sak. Han ville inte "förstöra vår vänskap" så att säga, vilket gjorde att jag gick runt med ett krossat hjärta. Vi pratade aldrig om det öga mot öga, utan endast via mobilerna. Vi fortsatte att ses som vanligt och hade jättekul, men jag hade ständigt en längtan efter att bli hans mest älskade.
Till slut rann dem känslorna ut i sanden. Olycklig kärlek är smärtsam och kan hålla på i evigheter, men min varade endast i (vad jag ungefär kommer ihåg) ett par månader. Jag är glad att det än så länge inte har hänt mig igen, för vad jag kommer ihåg gör det extremt ont. Men jag har lärt mig en sak: Att vara hängig är en riktig känslodödare, och det beteendet finns inte med i min lista längre, som tur var växte jag ur den biten. Kärlek kan verkligen stiga en år huvudet så man gör dumma saker.
Så, mina vänner, allt sedan dess har jag aldrig riktigt blivit tagen med storm av kärlekens vindar. Jag är rätt lugn med tanke på att min tid på jorden förhoppningsvis kommer att vara rätt lång, men det skulle inte skada att kunna se på någon och verkligen känna att jag är redo att ge dem allt.
Men tiden har sin gång och människor sina stigar. Vi hoppas bara allihopa att vår stig ska stöta ihop med någon annans, som stämmer väldigt bra ihop med vår egna.
Så mitt råd blir för den här gången, mina vänner, att håll fast vid er förmåga och lyssna på hjärtat, men samtidigt hjärnan. Låt inte något stiga dig åt huvudet när det inte är värt det. Satsa på bättre, det förtjänar du!
Kärlek och värme,
Joe
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
Kan verkligen alla människor älska? Och kan alla älska lika starkt?
Kärleken griper stundtals tag i oss, vare sig vi vill det eller inte. Egentligen skulle jag kunna försöka göra det rätt lätt för mig och säga att jag egentligen inte kan beskriva hur det känns när man verkligen är kär i någon så mycket, men jag tänker istället försöka:
Har du någonsin haft den där känslan av att allt i din värld kommer att bli bättre så länge du får vara med en viss person? Så fort du ser den klappar ditt hjärta snabbare och plöstligt är känner du dig mer levande än någonsin? Du har plötsligt den största anledningen i världen att leva? Trots att mycket kan vara jobbigt och sorgligt emellanåt så har du fortfarande den där lilla känslan som säger att allt fortfarande är bra? Som om du aldrig märkt det förr har allt blivit mycket vackrare och du tänker mer positivt på det mesta som händer dig, oavsett vad det är?
Du har förmågan att älska min vän, och det ska du ta väl vara på.
Jag har bara varit sådär riktigt smärtsamt kär en gång i mitt liv av vad jag kommer ihåg, och trots allt (hur konstigt det än låter) var jag inte mer än elva.
Jag började plötsligt se på min allra bästa vän som något mer. Han var så vacker, så snäll och fin och han tyckte om mig precis som jag var, trots att jag inte direkt kände att jag var den vackraste tjejen i klassen i den åldern. Det fanns något speciellt med vår relation som slog gnistor, och plötsligt blev jag vad vi idag kallar "hängig". Dagliga sms, kärleksförklaringar och fina komplimanger skickade jag och en längtan efter att han skulle känna samma sak. Han ville inte "förstöra vår vänskap" så att säga, vilket gjorde att jag gick runt med ett krossat hjärta. Vi pratade aldrig om det öga mot öga, utan endast via mobilerna. Vi fortsatte att ses som vanligt och hade jättekul, men jag hade ständigt en längtan efter att bli hans mest älskade.
Till slut rann dem känslorna ut i sanden. Olycklig kärlek är smärtsam och kan hålla på i evigheter, men min varade endast i (vad jag ungefär kommer ihåg) ett par månader. Jag är glad att det än så länge inte har hänt mig igen, för vad jag kommer ihåg gör det extremt ont. Men jag har lärt mig en sak: Att vara hängig är en riktig känslodödare, och det beteendet finns inte med i min lista längre, som tur var växte jag ur den biten. Kärlek kan verkligen stiga en år huvudet så man gör dumma saker.
Så, mina vänner, allt sedan dess har jag aldrig riktigt blivit tagen med storm av kärlekens vindar. Jag är rätt lugn med tanke på att min tid på jorden förhoppningsvis kommer att vara rätt lång, men det skulle inte skada att kunna se på någon och verkligen känna att jag är redo att ge dem allt.
Men tiden har sin gång och människor sina stigar. Vi hoppas bara allihopa att vår stig ska stöta ihop med någon annans, som stämmer väldigt bra ihop med vår egna.
Så mitt råd blir för den här gången, mina vänner, att håll fast vid er förmåga och lyssna på hjärtat, men samtidigt hjärnan. Låt inte något stiga dig åt huvudet när det inte är värt det. Satsa på bättre, det förtjänar du!
Kärlek och värme,
Joe
När vi lämnar jorden...
Nu såhär på kvällen vandrar mina funderingar till ett ämne som jag tror att vissa kanske kan vara lite obekväma att prata om.
Döden.
Ett ord som alla verkar tycka är tungt, vasst och en aning obehagligt.
Men måste döden verkligen bara vara negativ?
När min mormor fortfarande levde, satt hon, jag och mamma en sommar i hennes lilla hus och pratade om vad som händer när vi lämnar jorden. Mormor sa att hon drömt en dröm om att hon träffat sin pappa igen, och att den "symboliska vägen" mellan himmel och jord framställdes i hennes dröm som en bro. Hennes pappa stod på den och vinkade till henne, och på den sidan av bron som han kommit från var det så vackert. Hon hade följt med honom över och tittat sig omkring och beskådat det, som i hennes egna fantasier, skulle beskriva det härliga himlarike som ska möta oss när vi tid är klar på jordklotet.
Men vad händer egentligen när vi dör? Vad är det som gör att döden har blivit ett sådant obehagligt ämne att de flesta inte vill prata om den? Mitt svar: Antagligen ovisshet. Vi är rädda för att inte veta vad som ska ske med oss när vi inte lever längre.
Men måste vi verkligen veta allt? Vi är ibland så himla besatta av att aldrig behöva vandra i ovisshet. Men kan inte det vara nyttigt? Vem som än har skapat oss och vad som än händer, så var det kanske meningen att vi just inte skule veta vad som ska hända när vi är klara här. Jag är helt inställt på att det måste ha funnits ett syfte.
Att inte ha så bråttom. Tänk inte för mycket på slutet, utan njut medan du är mitt i historien. Man måste inte vara glad för att man lever varje dag eller ständigt tänka på att göra det bästa av varje sekund för att man vet att man har mindre av dem för varje minut som går. Spänn av och känn efter vad DU verkligen vill spendera din dyrbara tid på. Du kan bara avgöra vad som är en tillräckligt exklusiv sysselsättning att offra dina tickande sekunder på. Så oroa dig inte helt enkelt! Det är nog vad vår skapare menade med det.
Så gör det bästa av allt, det vill säga vad du tycker. Men var uppmärksam och tänk verkligen efter med hjälp av de viktiga frågorna; Behöver jag verkligen det här? Är det värt det? Borde jag verkligen? Jag har tid så varför inte vänta? Man kan ju alltid bli redo eller mer sugen på något senare.
Ha en jättefin kväll/morgon/dag allihopa, och glöm inte, ta vara på den.
Kärlek och värme,
Joe
Döden.
Ett ord som alla verkar tycka är tungt, vasst och en aning obehagligt.
Men måste döden verkligen bara vara negativ?
När min mormor fortfarande levde, satt hon, jag och mamma en sommar i hennes lilla hus och pratade om vad som händer när vi lämnar jorden. Mormor sa att hon drömt en dröm om att hon träffat sin pappa igen, och att den "symboliska vägen" mellan himmel och jord framställdes i hennes dröm som en bro. Hennes pappa stod på den och vinkade till henne, och på den sidan av bron som han kommit från var det så vackert. Hon hade följt med honom över och tittat sig omkring och beskådat det, som i hennes egna fantasier, skulle beskriva det härliga himlarike som ska möta oss när vi tid är klar på jordklotet.
Men vad händer egentligen när vi dör? Vad är det som gör att döden har blivit ett sådant obehagligt ämne att de flesta inte vill prata om den? Mitt svar: Antagligen ovisshet. Vi är rädda för att inte veta vad som ska ske med oss när vi inte lever längre.
Men måste vi verkligen veta allt? Vi är ibland så himla besatta av att aldrig behöva vandra i ovisshet. Men kan inte det vara nyttigt? Vem som än har skapat oss och vad som än händer, så var det kanske meningen att vi just inte skule veta vad som ska hända när vi är klara här. Jag är helt inställt på att det måste ha funnits ett syfte.
Att inte ha så bråttom. Tänk inte för mycket på slutet, utan njut medan du är mitt i historien. Man måste inte vara glad för att man lever varje dag eller ständigt tänka på att göra det bästa av varje sekund för att man vet att man har mindre av dem för varje minut som går. Spänn av och känn efter vad DU verkligen vill spendera din dyrbara tid på. Du kan bara avgöra vad som är en tillräckligt exklusiv sysselsättning att offra dina tickande sekunder på. Så oroa dig inte helt enkelt! Det är nog vad vår skapare menade med det.
Så gör det bästa av allt, det vill säga vad du tycker. Men var uppmärksam och tänk verkligen efter med hjälp av de viktiga frågorna; Behöver jag verkligen det här? Är det värt det? Borde jag verkligen? Jag har tid så varför inte vänta? Man kan ju alltid bli redo eller mer sugen på något senare.
Ha en jättefin kväll/morgon/dag allihopa, och glöm inte, ta vara på den.
Kärlek och värme,
Joe
The most beautiful time of the year...
Solen skiner in genom mitt fönster, jag kan inte sluta tänka...
På sommaren. Den vackraste tiden på året. Då vi är fria. Då möjligheterna är oräkneliga och kärleken blommar upp efter inspiration från de vackra körsbärsträden som skiner upp från solen.
Min kärlek till sommaren kanske beror allra mest på att jag är född under den, men är det inte mest underbart när den där härliga värmen fyller ens kropp och alla de där härliga stunderna känns som att de aldrig kommer att försvinna? Jag känner mig pigg, lycklig och taggad inför varje dag som kommer, för humöret byggs upp av det härliga vädret och allt fint som man tror sig väntar bakom hörnet.
Sommaren verkligen gör så att vi alla blomstrar, så mina kära vänner, njut av er sommar, den ska ge er en massa nytt och fint att tänka på...
Kärlek och värme (från solen)
Joe
På sommaren. Den vackraste tiden på året. Då vi är fria. Då möjligheterna är oräkneliga och kärleken blommar upp efter inspiration från de vackra körsbärsträden som skiner upp från solen.
Min kärlek till sommaren kanske beror allra mest på att jag är född under den, men är det inte mest underbart när den där härliga värmen fyller ens kropp och alla de där härliga stunderna känns som att de aldrig kommer att försvinna? Jag känner mig pigg, lycklig och taggad inför varje dag som kommer, för humöret byggs upp av det härliga vädret och allt fint som man tror sig väntar bakom hörnet.
Sommaren verkligen gör så att vi alla blomstrar, så mina kära vänner, njut av er sommar, den ska ge er en massa nytt och fint att tänka på...
Kärlek och värme (från solen)
Joe
Den dagen på året...
Klockan är 00.46 och mitt huvud är fortfarande (trots min utmattning) på fullspeed.
Jag kom att tänka på födelsedagar. Min vän fyller år imorgon och vi ska fira genom att hon kommer till mig och har sin födelsedag här.
Vad är det egentligen med födelsedagar? När jag var 7 år gammal kändes dagen innan födelsedagen som den längsta på hela året. Var man verkligen tvungen att vänta en hel dag till? Pirret gick i magen som tusentals fjärilar och jag kunde inte bärga mig förräns jag skulle få slita av papperet från mina presenter!
Idag är pirret borta. Glädjen över den dagen som ansågs vara den lyckligaste i livet, då man glömde bort allt jobbigt, det är som bortblåst. Inget pirr. Ingen utesluten oro. Jag har fortfarande samma bekymmer och dagen som det firas att jag föddes på känns inte mer än ett helt vanligt dygn till i livet med utmaningar, prövingar och händelser.
Men visst är det fint med födelsedagar, och ibland kan dem förhoppningsvis tillföra det där lilla extra som man väntat på så länge. Det där samtalet man väntat på, eller kortet från någon...
Trots det är pirret borta. Kanske för alltid, men jag hoppas på att det kan komma tillbaka någon gång, jag tyckte verkligen om det. Och om man verkligen har tur kanske pirret aldrig lämnar en, vare sig vilken högtid eller vilket speciellt tillfälle det är. I
Idag känner jag bara pirret innan jag ska träffa någon jag gillar eller är förälskad i. Då kommer fjärilarna tillbaka och bosätter sig i min mage tills dem till slut bestämmer sig för att pröva nya breddgrader och försvinner.
Jag är inte speciellt ofta förälskad, men det händer och då pirret väl kommer, då vet jag vad som pågår. Allting tar en ny början.
Så alltså; när man är liten är pirret till för att väcka lyckan över de saker som gör en glad när man är liten. Att få presenter, ens favoritmat eller kanske att mamma bjuder på en glass mitt i veckan. Men när man är vuxen är pirret avsett för något helt annat: Kärlek till en annan människa. Man får pirret av att veta att man är på väg till någon som man kanske börjar känna något för eller av vetskapen att man är älskad.
Så, mina kära vänner, för guds skull, håll fast vid pirret. Att ha fjärilar i magen är faktiskt väldigt trevligt när man tänker på det, eller hur?
Kärlek och värme,
Joe
