H.C Andersen: "Where words fail, music speaks..."
Musik. Musik. Musik.
Ibland undrar jag om musiken verkligen är det som styr oss. Gör oss till den vi är.
Den lyfter upp oss när vi är ledsna, leder oss till ställen som vi kanske aldrig annars i våra vildaste fantasier skulle nå, och alla problem försvinner bara ibland när man sätter sig ner med en gitarr eller lyssnar på en skiva.
Jag älskar musiken. Den känns precis som en familjemedlem för mig. Alltid där, närvarande och ständigt underhållande och älskvärd.
Varje gång jag hör en melodi kan jag relatera till den, föreställa mig något som pågår under tonernas gång. Dem berättar en historia som har miljontals versioner beroende på vem som lyssnar. Ibland är den så dominerande att den får oss att gråta, skratta, somna eller drömma bort.
Men olika musikstilar blir ofta kritiserade av olika människor. Kompositörer och artister blir nedklankade och folk mobbar varandra för vilka melodier som tilltalar dem.
Så idag blir min fina lilla uppmaning detta: Lyssna på ditt och njutm - och låt alla andra göra samma sak. Låt alla vara lyckliga från en melodi...<3
Kärlek och värme,
Joe
Ibland undrar jag om musiken verkligen är det som styr oss. Gör oss till den vi är.
Den lyfter upp oss när vi är ledsna, leder oss till ställen som vi kanske aldrig annars i våra vildaste fantasier skulle nå, och alla problem försvinner bara ibland när man sätter sig ner med en gitarr eller lyssnar på en skiva.
Jag älskar musiken. Den känns precis som en familjemedlem för mig. Alltid där, närvarande och ständigt underhållande och älskvärd.
Varje gång jag hör en melodi kan jag relatera till den, föreställa mig något som pågår under tonernas gång. Dem berättar en historia som har miljontals versioner beroende på vem som lyssnar. Ibland är den så dominerande att den får oss att gråta, skratta, somna eller drömma bort.
Men olika musikstilar blir ofta kritiserade av olika människor. Kompositörer och artister blir nedklankade och folk mobbar varandra för vilka melodier som tilltalar dem.
Så idag blir min fina lilla uppmaning detta: Lyssna på ditt och njutm - och låt alla andra göra samma sak. Låt alla vara lyckliga från en melodi...<3
Kärlek och värme,
Joe
I'm so...MAD!"
Kvällens låt: Eyes on fire, Blue Foundation...
http://www.youtube.com/watch?v=afx-XRsTDUU
Hej alla kära vänner där ute.
Ikväll kom jag att tänka på ilska. Hur den ibland kan påverka oss så starkt att vi nästan tappar kontrollen över oss själva, inte riktigt kan undvika vissa handlingar när vreden bara tränger fram.
Det är rätt obehagligt hur vissa människor/saker/texter och så vidare kan göra oss så arga att vi inte vet var vi ska ta vägen.
Vad gör du när du är arg?
För mig brukar det hjälpa att kasta omkring lite saker, smälla i en dörr eller sparka på min garderob. Men ibland kan det krävas lite mer för vissa för att verkligen kommer över det som får dem att koka över okontrollerat. Det kan leda till farliga följder, som gör att andra kan komma till skada eller att man kan ställa till saker rejält genom ord eller skrift.
Jag vet själv att det ibland kan vara svårt att behärska sig när "The rage" bara tränger fram i kroppen och man vill skrika ut allt, men tänk efter noga innan du öppnar munnen. Vem är det som står framför och tar emot allting? Är det verkligen dem personen som förtjänar att få det där kastat i ansiktet?
Det finns inget värre än att få en utskällning som egentligen var tillägnad någon annan. Det är extremt irriterande och frustrerande, vilket kan leda till att man själv även blir arg.
Men samtidigt är det inte heller bra att hålla vreden inne, eller hur? Jag kan vara duktig på det och det är inte så värst roligtnär bägaren till slut rinner över.
Ilskan kommer och går dessutom när man håller igen. Det är som en tickande bomb, som blir matad varje gång man blir irriterad för ännu en grej, och när man inte klarar att hålla bomben inne längre förvandlas den till ett stirt och fruktansvärt attentat som kan gå ut över omgivningen, och det vill ju ingen ha, eller hur?
Ikväll blir min lilla uppmaning detta: Om du är arg, Säg till! Det är inte bra att hålla det inne och att hålla konversatoner om sina känslor kan verkligen stärka ett förhållande till en/flera andra omkring dig. Säg samma sak till någon som du märker är på bristningsgränsen. Alla kommer att må bättre av det ;)
Kärlek och värme,
Joe
http://www.youtube.com/watch?v=afx-XRsTDUU
Hej alla kära vänner där ute.
Ikväll kom jag att tänka på ilska. Hur den ibland kan påverka oss så starkt att vi nästan tappar kontrollen över oss själva, inte riktigt kan undvika vissa handlingar när vreden bara tränger fram.
Det är rätt obehagligt hur vissa människor/saker/texter och så vidare kan göra oss så arga att vi inte vet var vi ska ta vägen.
Vad gör du när du är arg?
För mig brukar det hjälpa att kasta omkring lite saker, smälla i en dörr eller sparka på min garderob. Men ibland kan det krävas lite mer för vissa för att verkligen kommer över det som får dem att koka över okontrollerat. Det kan leda till farliga följder, som gör att andra kan komma till skada eller att man kan ställa till saker rejält genom ord eller skrift.
Jag vet själv att det ibland kan vara svårt att behärska sig när "The rage" bara tränger fram i kroppen och man vill skrika ut allt, men tänk efter noga innan du öppnar munnen. Vem är det som står framför och tar emot allting? Är det verkligen dem personen som förtjänar att få det där kastat i ansiktet?
Det finns inget värre än att få en utskällning som egentligen var tillägnad någon annan. Det är extremt irriterande och frustrerande, vilket kan leda till att man själv även blir arg.
Men samtidigt är det inte heller bra att hålla vreden inne, eller hur? Jag kan vara duktig på det och det är inte så värst roligtnär bägaren till slut rinner över.
Ilskan kommer och går dessutom när man håller igen. Det är som en tickande bomb, som blir matad varje gång man blir irriterad för ännu en grej, och när man inte klarar att hålla bomben inne längre förvandlas den till ett stirt och fruktansvärt attentat som kan gå ut över omgivningen, och det vill ju ingen ha, eller hur?
Ikväll blir min lilla uppmaning detta: Om du är arg, Säg till! Det är inte bra att hålla det inne och att hålla konversatoner om sina känslor kan verkligen stärka ett förhållande till en/flera andra omkring dig. Säg samma sak till någon som du märker är på bristningsgränsen. Alla kommer att må bättre av det ;)
Kärlek och värme,
Joe
"Dream a little dream of me..."
http://www.youtube.com/watch?v=szCpCSliwaA
Morgonens melodi här ovanför...
Nu på förmiddagen kom jag att tänka på drömmar. Trots att dem är visioner som innefattar det som vi vill göra eller se mer än något annat, så händer det ofta att många aldrig upplever dem.
Så vad är det med drömmar? Vissa av oss är så pass säkra på att vi kommer att uppnå dem att vi ständigt pratar om dem med andra människor som om de vore något som är på väg att hända närsomhelst, medan andra kanske predikar febrilt om den i en dagbok gömd under sängen.
Vissa av oss skäms för våra drömmar. Kanske är det på grund av att vi inte känner oss tillräckligt speciella eller talangfulla för att kunna göra det som vi gör i drömmen, som att sjunga på en enorm scen inför tusentals människor eller bara att kanske våga sjunga ett solo på skolavslutningen.
Allting handlar egentligen om att kunna lita på sig själv. Jag har ett par drömmar om att jag vill flytta till New York och jobba som layoutare på en stor modetidning som till exempel VOGUE, för att sedan bli en stor skådespelerska på en amerikanska filmduken.
Men kommer jag verkligen kunna uppnå allt det där? Är jag tillräckligt duktig för att jobba för någon som Anne Wintour? (chefredaktör, VOGUE), eller har jag talangen som krävs för att bli tillräckligt emotionell i en James Cameron-regisserad film? Är det säkert att jag kan göra det där?
Visst, det kan jag. Om jag litar på mig själv.
Jag hör folk som ofta säger till mig att det bara är en på miljonen som lyckas bli fimstjärna i Hollywood eller skådis på Broadway, och när dem säger det har jag ofta lust att bara skrika ut till dem: "Jaha du, och den miljonte personen kommer antagligen att bli jag!"
Vi måste vara ego för att lyckas kämpa för oss själva. Vi kanske bryr oss så mycket om alla andras behov och liv, att få allting att funka perfekt för någon annan, för att snart inse att vi totalt glömt bort oss själva. Det är alltid fint att hjälpa någon annan, men man måste tänka på att inte låta sig själv vara en i mängden i sitt eget liv.
Så idag blir detta mitt lilla motto till alla er som jag bryr mig så mycket om:
Följ era drömmar. Följ din dröm. Försök att uppnå den, och om dröm A kanske inte blir till verklighet, så fortsätt att jobba på dröm B. Ge inte upp! Du kan bli extremt lyckligt förvånad över vad du kan åstadkomma bara genom att tro på dig själv.
Det tänker jag göra ;)
Kärlek och värme,
Joe
Morgonens melodi här ovanför...
Nu på förmiddagen kom jag att tänka på drömmar. Trots att dem är visioner som innefattar det som vi vill göra eller se mer än något annat, så händer det ofta att många aldrig upplever dem.
Så vad är det med drömmar? Vissa av oss är så pass säkra på att vi kommer att uppnå dem att vi ständigt pratar om dem med andra människor som om de vore något som är på väg att hända närsomhelst, medan andra kanske predikar febrilt om den i en dagbok gömd under sängen.
Vissa av oss skäms för våra drömmar. Kanske är det på grund av att vi inte känner oss tillräckligt speciella eller talangfulla för att kunna göra det som vi gör i drömmen, som att sjunga på en enorm scen inför tusentals människor eller bara att kanske våga sjunga ett solo på skolavslutningen.
Allting handlar egentligen om att kunna lita på sig själv. Jag har ett par drömmar om att jag vill flytta till New York och jobba som layoutare på en stor modetidning som till exempel VOGUE, för att sedan bli en stor skådespelerska på en amerikanska filmduken.
Men kommer jag verkligen kunna uppnå allt det där? Är jag tillräckligt duktig för att jobba för någon som Anne Wintour? (chefredaktör, VOGUE), eller har jag talangen som krävs för att bli tillräckligt emotionell i en James Cameron-regisserad film? Är det säkert att jag kan göra det där?
Visst, det kan jag. Om jag litar på mig själv.
Jag hör folk som ofta säger till mig att det bara är en på miljonen som lyckas bli fimstjärna i Hollywood eller skådis på Broadway, och när dem säger det har jag ofta lust att bara skrika ut till dem: "Jaha du, och den miljonte personen kommer antagligen att bli jag!"
Vi måste vara ego för att lyckas kämpa för oss själva. Vi kanske bryr oss så mycket om alla andras behov och liv, att få allting att funka perfekt för någon annan, för att snart inse att vi totalt glömt bort oss själva. Det är alltid fint att hjälpa någon annan, men man måste tänka på att inte låta sig själv vara en i mängden i sitt eget liv.
Så idag blir detta mitt lilla motto till alla er som jag bryr mig så mycket om:
Följ era drömmar. Följ din dröm. Försök att uppnå den, och om dröm A kanske inte blir till verklighet, så fortsätt att jobba på dröm B. Ge inte upp! Du kan bli extremt lyckligt förvånad över vad du kan åstadkomma bara genom att tro på dig själv.
Det tänker jag göra ;)
Kärlek och värme,
Joe
"Hey, have we met?"
Har du någonsin haft den där känslan av att vara så himla trött på allt gammalt runtomkring dig?
Ständigt samma människor, konversationer, kläder eller böcker. Man anpassar sig efter det man är trygg med och kanske stannar vi bara kvar i samma gamla tråkiga mönster för att vi sitter för fast i smeten.
Ibland är vi bara allt för bekväma. Rädda för att prova nya saker. Jag tror att det kan vara för att vi är rädda för att inte hitta något bättre.
Så varför gör man det egentligen? Varför hittar vi inte några nya saker som kan gynna vår tid bättre?
Vissa byter yrke, andra skaffar en ny hobby och vissa söker efter den nya och mer spännande kärleken eller vänskapen som förhoppningsvis finns att hitta. Egentligen kan det bara räcka med att prova en ny färg att måla huset med.
Jag vet att jag borde bli så himla mycket mer modig. Prova nya människor istället för de gamla som jag inte kan ge något längre då de inte kan ge mig något. Prova att gå med i en Dramaklubb. Gå en skisskurs. Lära mig åka skateboard. Dessutom kan det definitivt vara nyttig för mig att träffa en massa nytt folk då jag vill börja om lite på nytt :)
Ibland kan man bli överraskad när man inser att det finns en massa saker bakom hörnet som man aldrig trodde i sin vildaste fantasi att man skulle hålla på med, som man plötsligt tycker är fantastiskt roligt eller spännande!
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska försöka hitta en teatergrupp att börja i på hösten. Jag slösar bort alldeles för mycket tid på nonsens och att gå runt och tänka på saker som inte är värd min tid (jag har börjat bli lite mer "hälsosamt" ego alltså).
Jag tycker att du också ska göra det om du är precis som jag. Det är inte alltid så att det gamla och trygga kan vara dåligt, tvärtom! Ibland ´kan det vara det bästa man fått som man aldrig vill släppa taget om.
Men om du känner den där "cravingen" efter att söka nya vägar, så kan jag bara säga detta:
"Det skadar inte att ta en promenad."
Tänk på det och var modig, du kan bli härligt överraskad ;)
Kärlek och värme,
Joe
Ständigt samma människor, konversationer, kläder eller böcker. Man anpassar sig efter det man är trygg med och kanske stannar vi bara kvar i samma gamla tråkiga mönster för att vi sitter för fast i smeten.
Ibland är vi bara allt för bekväma. Rädda för att prova nya saker. Jag tror att det kan vara för att vi är rädda för att inte hitta något bättre.
Så varför gör man det egentligen? Varför hittar vi inte några nya saker som kan gynna vår tid bättre?
Vissa byter yrke, andra skaffar en ny hobby och vissa söker efter den nya och mer spännande kärleken eller vänskapen som förhoppningsvis finns att hitta. Egentligen kan det bara räcka med att prova en ny färg att måla huset med.
Jag vet att jag borde bli så himla mycket mer modig. Prova nya människor istället för de gamla som jag inte kan ge något längre då de inte kan ge mig något. Prova att gå med i en Dramaklubb. Gå en skisskurs. Lära mig åka skateboard. Dessutom kan det definitivt vara nyttig för mig att träffa en massa nytt folk då jag vill börja om lite på nytt :)
Ibland kan man bli överraskad när man inser att det finns en massa saker bakom hörnet som man aldrig trodde i sin vildaste fantasi att man skulle hålla på med, som man plötsligt tycker är fantastiskt roligt eller spännande!
Så nu har jag bestämt mig. Jag ska försöka hitta en teatergrupp att börja i på hösten. Jag slösar bort alldeles för mycket tid på nonsens och att gå runt och tänka på saker som inte är värd min tid (jag har börjat bli lite mer "hälsosamt" ego alltså).
Jag tycker att du också ska göra det om du är precis som jag. Det är inte alltid så att det gamla och trygga kan vara dåligt, tvärtom! Ibland ´kan det vara det bästa man fått som man aldrig vill släppa taget om.
Men om du känner den där "cravingen" efter att söka nya vägar, så kan jag bara säga detta:
"Det skadar inte att ta en promenad."
Tänk på det och var modig, du kan bli härligt överraskad ;)
Kärlek och värme,
Joe
"Are you really gonna eat that? It wouldn't hurt if you lost a few..."
Någon som känner igen den meningen? Eller kanske någon annan mening som uppmanar dig eller andra till att ändra sitt usteende?
Hur många av er har någon gång klivit upp på en våg och känt gråten i halsen när ni insett att ni gått upp eller inte tyckt att det varit tillräckligt när ni gått ner? Eller kanske tittat på någon annans kläder och insett att ni ligger efter i vad som är inne att ha på er och känt er miserabla? Eller kanske börjat uppmana er om att aldrig få äta något ni tycker om eller att inte unna er något som ni vill ha ibland? Jag har bara ett par ord att säga: INTE OKEJ!
Varför måste vårt samhälle ständigt ta kål på oss under den dolda fasaden? Och varför tar vi kål på varann genom sneaky-iga kommentarer som "Jättefin tröja, men du kanske inte borde ha valt det där halsbandet?"
Reklamerna från alla stora modekedjor som pryder tjejer med photoshopad felfri hy och en kropp som bara tyder på brist på näring och hälsosam livsstil ger oss oundvikligt en craving över att se likadana ut. Modevärlden styr en stor majoritet av befolkningen genom att visa att "såhär ska du se ut, det här ska du ha på dig och såhär ska du vara som person för att vara attraktiv eller att få tjejer/killar att gilla dig".
Jag blir bara arg av det. Jag kan verkligen inte beskriva det.
Kombinationen av detta och fula glåpord som vi kan ha fått under barndomen kan orsaka extremt dåligt självfötroende vilket kan utveckla ätströningar och att man gömmer sig från omvärlden för att man är rädd att inte bli accepterad.
Vad ska vi göra för att ändra på detta?
Jag brukar ofta drömma om att när jag blir äldre kunna starta ett helt eget klädmärke där mina modeller har alla storlekar, nationaliteter och utseenden. Det ska inte behöva spela någon roll hur man ser ut enligt mig för att vara modell, för man ska se det vackra i personen som poserar. Bara för att man har storlek 48 istället för 32 bevisar det inte att den mindre tjejen är finare på bild, allt handlar om den inuti som utstrålar det som sen blir det vackra i fotot.
Alla får inte chansen till sin dröm bara för att deras utseende inte är tillräckligt. "Ska du vara modell? Oj, du måste vara åtminstone 1, 75 lång för att kunna gå på en runway." "Jaha, vill du vara med i modereportaget i den här tidningen? Du får inte ha en större midja än våra standardmått."
Så vad gör världen med oss? Vi ska alla vara indelade i fack, vara perfekta i både uppförande och utseende och se på saker på samma sätt som de som är högre än oss för att bli accepterade.
Men tänk efter ett tag. Hur kul skulle det vara om vi alla såg likadana ut, hade samma humor, klädde oss likadant och hade samma drömmar, kvaliteter och livsstilar? Vi skulle i slutändan inte kunna leva med varann.
Så mitt uppmanande för kvällen blir detta: När du går förbi en affisch med en retuscherad smal och unerbart snygg person på som blänker över hela kroppen av solljuset som reflekterar dem på en tropisk strand, så behöver du inte ta åt dig. Gå bara förbi och tänk att du fortfarande är lika fabulous, trots att du inte ser ut som henne/honom. Dem är inte verkliga, och oftast är det våra brister som gör oss mest vackra...
Kärlek och värme,
Joe
Hur många av er har någon gång klivit upp på en våg och känt gråten i halsen när ni insett att ni gått upp eller inte tyckt att det varit tillräckligt när ni gått ner? Eller kanske tittat på någon annans kläder och insett att ni ligger efter i vad som är inne att ha på er och känt er miserabla? Eller kanske börjat uppmana er om att aldrig få äta något ni tycker om eller att inte unna er något som ni vill ha ibland? Jag har bara ett par ord att säga: INTE OKEJ!
Varför måste vårt samhälle ständigt ta kål på oss under den dolda fasaden? Och varför tar vi kål på varann genom sneaky-iga kommentarer som "Jättefin tröja, men du kanske inte borde ha valt det där halsbandet?"
Reklamerna från alla stora modekedjor som pryder tjejer med photoshopad felfri hy och en kropp som bara tyder på brist på näring och hälsosam livsstil ger oss oundvikligt en craving över att se likadana ut. Modevärlden styr en stor majoritet av befolkningen genom att visa att "såhär ska du se ut, det här ska du ha på dig och såhär ska du vara som person för att vara attraktiv eller att få tjejer/killar att gilla dig".
Jag blir bara arg av det. Jag kan verkligen inte beskriva det.
Kombinationen av detta och fula glåpord som vi kan ha fått under barndomen kan orsaka extremt dåligt självfötroende vilket kan utveckla ätströningar och att man gömmer sig från omvärlden för att man är rädd att inte bli accepterad.
Vad ska vi göra för att ändra på detta?
Jag brukar ofta drömma om att när jag blir äldre kunna starta ett helt eget klädmärke där mina modeller har alla storlekar, nationaliteter och utseenden. Det ska inte behöva spela någon roll hur man ser ut enligt mig för att vara modell, för man ska se det vackra i personen som poserar. Bara för att man har storlek 48 istället för 32 bevisar det inte att den mindre tjejen är finare på bild, allt handlar om den inuti som utstrålar det som sen blir det vackra i fotot.
Alla får inte chansen till sin dröm bara för att deras utseende inte är tillräckligt. "Ska du vara modell? Oj, du måste vara åtminstone 1, 75 lång för att kunna gå på en runway." "Jaha, vill du vara med i modereportaget i den här tidningen? Du får inte ha en större midja än våra standardmått."
Så vad gör världen med oss? Vi ska alla vara indelade i fack, vara perfekta i både uppförande och utseende och se på saker på samma sätt som de som är högre än oss för att bli accepterade.
Men tänk efter ett tag. Hur kul skulle det vara om vi alla såg likadana ut, hade samma humor, klädde oss likadant och hade samma drömmar, kvaliteter och livsstilar? Vi skulle i slutändan inte kunna leva med varann.
Så mitt uppmanande för kvällen blir detta: När du går förbi en affisch med en retuscherad smal och unerbart snygg person på som blänker över hela kroppen av solljuset som reflekterar dem på en tropisk strand, så behöver du inte ta åt dig. Gå bara förbi och tänk att du fortfarande är lika fabulous, trots att du inte ser ut som henne/honom. Dem är inte verkliga, och oftast är det våra brister som gör oss mest vackra...
Kärlek och värme,
Joe
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
På tåget upp från Malmö idag satt jag och min syster och tittade på en film, där ett par var förälskade, men pappan till flickan försökte ständigt få dem att skiljas åt. Då sa pojken en väldigt intressant sak till pappan som fick mig att tänka...
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
Kan verkligen alla människor älska? Och kan alla älska lika starkt?
Kärleken griper stundtals tag i oss, vare sig vi vill det eller inte. Egentligen skulle jag kunna försöka göra det rätt lätt för mig och säga att jag egentligen inte kan beskriva hur det känns när man verkligen är kär i någon så mycket, men jag tänker istället försöka:
Har du någonsin haft den där känslan av att allt i din värld kommer att bli bättre så länge du får vara med en viss person? Så fort du ser den klappar ditt hjärta snabbare och plöstligt är känner du dig mer levande än någonsin? Du har plötsligt den största anledningen i världen att leva? Trots att mycket kan vara jobbigt och sorgligt emellanåt så har du fortfarande den där lilla känslan som säger att allt fortfarande är bra? Som om du aldrig märkt det förr har allt blivit mycket vackrare och du tänker mer positivt på det mesta som händer dig, oavsett vad det är?
Du har förmågan att älska min vän, och det ska du ta väl vara på.
Jag har bara varit sådär riktigt smärtsamt kär en gång i mitt liv av vad jag kommer ihåg, och trots allt (hur konstigt det än låter) var jag inte mer än elva.
Jag började plötsligt se på min allra bästa vän som något mer. Han var så vacker, så snäll och fin och han tyckte om mig precis som jag var, trots att jag inte direkt kände att jag var den vackraste tjejen i klassen i den åldern. Det fanns något speciellt med vår relation som slog gnistor, och plötsligt blev jag vad vi idag kallar "hängig". Dagliga sms, kärleksförklaringar och fina komplimanger skickade jag och en längtan efter att han skulle känna samma sak. Han ville inte "förstöra vår vänskap" så att säga, vilket gjorde att jag gick runt med ett krossat hjärta. Vi pratade aldrig om det öga mot öga, utan endast via mobilerna. Vi fortsatte att ses som vanligt och hade jättekul, men jag hade ständigt en längtan efter att bli hans mest älskade.
Till slut rann dem känslorna ut i sanden. Olycklig kärlek är smärtsam och kan hålla på i evigheter, men min varade endast i (vad jag ungefär kommer ihåg) ett par månader. Jag är glad att det än så länge inte har hänt mig igen, för vad jag kommer ihåg gör det extremt ont. Men jag har lärt mig en sak: Att vara hängig är en riktig känslodödare, och det beteendet finns inte med i min lista längre, som tur var växte jag ur den biten. Kärlek kan verkligen stiga en år huvudet så man gör dumma saker.
Så, mina vänner, allt sedan dess har jag aldrig riktigt blivit tagen med storm av kärlekens vindar. Jag är rätt lugn med tanke på att min tid på jorden förhoppningsvis kommer att vara rätt lång, men det skulle inte skada att kunna se på någon och verkligen känna att jag är redo att ge dem allt.
Men tiden har sin gång och människor sina stigar. Vi hoppas bara allihopa att vår stig ska stöta ihop med någon annans, som stämmer väldigt bra ihop med vår egna.
Så mitt råd blir för den här gången, mina vänner, att håll fast vid er förmåga och lyssna på hjärtat, men samtidigt hjärnan. Låt inte något stiga dig åt huvudet när det inte är värt det. Satsa på bättre, det förtjänar du!
Kärlek och värme,
Joe
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
Kan verkligen alla människor älska? Och kan alla älska lika starkt?
Kärleken griper stundtals tag i oss, vare sig vi vill det eller inte. Egentligen skulle jag kunna försöka göra det rätt lätt för mig och säga att jag egentligen inte kan beskriva hur det känns när man verkligen är kär i någon så mycket, men jag tänker istället försöka:
Har du någonsin haft den där känslan av att allt i din värld kommer att bli bättre så länge du får vara med en viss person? Så fort du ser den klappar ditt hjärta snabbare och plöstligt är känner du dig mer levande än någonsin? Du har plötsligt den största anledningen i världen att leva? Trots att mycket kan vara jobbigt och sorgligt emellanåt så har du fortfarande den där lilla känslan som säger att allt fortfarande är bra? Som om du aldrig märkt det förr har allt blivit mycket vackrare och du tänker mer positivt på det mesta som händer dig, oavsett vad det är?
Du har förmågan att älska min vän, och det ska du ta väl vara på.
Jag har bara varit sådär riktigt smärtsamt kär en gång i mitt liv av vad jag kommer ihåg, och trots allt (hur konstigt det än låter) var jag inte mer än elva.
Jag började plötsligt se på min allra bästa vän som något mer. Han var så vacker, så snäll och fin och han tyckte om mig precis som jag var, trots att jag inte direkt kände att jag var den vackraste tjejen i klassen i den åldern. Det fanns något speciellt med vår relation som slog gnistor, och plötsligt blev jag vad vi idag kallar "hängig". Dagliga sms, kärleksförklaringar och fina komplimanger skickade jag och en längtan efter att han skulle känna samma sak. Han ville inte "förstöra vår vänskap" så att säga, vilket gjorde att jag gick runt med ett krossat hjärta. Vi pratade aldrig om det öga mot öga, utan endast via mobilerna. Vi fortsatte att ses som vanligt och hade jättekul, men jag hade ständigt en längtan efter att bli hans mest älskade.
Till slut rann dem känslorna ut i sanden. Olycklig kärlek är smärtsam och kan hålla på i evigheter, men min varade endast i (vad jag ungefär kommer ihåg) ett par månader. Jag är glad att det än så länge inte har hänt mig igen, för vad jag kommer ihåg gör det extremt ont. Men jag har lärt mig en sak: Att vara hängig är en riktig känslodödare, och det beteendet finns inte med i min lista längre, som tur var växte jag ur den biten. Kärlek kan verkligen stiga en år huvudet så man gör dumma saker.
Så, mina vänner, allt sedan dess har jag aldrig riktigt blivit tagen med storm av kärlekens vindar. Jag är rätt lugn med tanke på att min tid på jorden förhoppningsvis kommer att vara rätt lång, men det skulle inte skada att kunna se på någon och verkligen känna att jag är redo att ge dem allt.
Men tiden har sin gång och människor sina stigar. Vi hoppas bara allihopa att vår stig ska stöta ihop med någon annans, som stämmer väldigt bra ihop med vår egna.
Så mitt råd blir för den här gången, mina vänner, att håll fast vid er förmåga och lyssna på hjärtat, men samtidigt hjärnan. Låt inte något stiga dig åt huvudet när det inte är värt det. Satsa på bättre, det förtjänar du!
Kärlek och värme,
Joe
När vi lämnar jorden...
Nu såhär på kvällen vandrar mina funderingar till ett ämne som jag tror att vissa kanske kan vara lite obekväma att prata om.
Döden.
Ett ord som alla verkar tycka är tungt, vasst och en aning obehagligt.
Men måste döden verkligen bara vara negativ?
När min mormor fortfarande levde, satt hon, jag och mamma en sommar i hennes lilla hus och pratade om vad som händer när vi lämnar jorden. Mormor sa att hon drömt en dröm om att hon träffat sin pappa igen, och att den "symboliska vägen" mellan himmel och jord framställdes i hennes dröm som en bro. Hennes pappa stod på den och vinkade till henne, och på den sidan av bron som han kommit från var det så vackert. Hon hade följt med honom över och tittat sig omkring och beskådat det, som i hennes egna fantasier, skulle beskriva det härliga himlarike som ska möta oss när vi tid är klar på jordklotet.
Men vad händer egentligen när vi dör? Vad är det som gör att döden har blivit ett sådant obehagligt ämne att de flesta inte vill prata om den? Mitt svar: Antagligen ovisshet. Vi är rädda för att inte veta vad som ska ske med oss när vi inte lever längre.
Men måste vi verkligen veta allt? Vi är ibland så himla besatta av att aldrig behöva vandra i ovisshet. Men kan inte det vara nyttigt? Vem som än har skapat oss och vad som än händer, så var det kanske meningen att vi just inte skule veta vad som ska hända när vi är klara här. Jag är helt inställt på att det måste ha funnits ett syfte.
Att inte ha så bråttom. Tänk inte för mycket på slutet, utan njut medan du är mitt i historien. Man måste inte vara glad för att man lever varje dag eller ständigt tänka på att göra det bästa av varje sekund för att man vet att man har mindre av dem för varje minut som går. Spänn av och känn efter vad DU verkligen vill spendera din dyrbara tid på. Du kan bara avgöra vad som är en tillräckligt exklusiv sysselsättning att offra dina tickande sekunder på. Så oroa dig inte helt enkelt! Det är nog vad vår skapare menade med det.
Så gör det bästa av allt, det vill säga vad du tycker. Men var uppmärksam och tänk verkligen efter med hjälp av de viktiga frågorna; Behöver jag verkligen det här? Är det värt det? Borde jag verkligen? Jag har tid så varför inte vänta? Man kan ju alltid bli redo eller mer sugen på något senare.
Ha en jättefin kväll/morgon/dag allihopa, och glöm inte, ta vara på den.
Kärlek och värme,
Joe
Döden.
Ett ord som alla verkar tycka är tungt, vasst och en aning obehagligt.
Men måste döden verkligen bara vara negativ?
När min mormor fortfarande levde, satt hon, jag och mamma en sommar i hennes lilla hus och pratade om vad som händer när vi lämnar jorden. Mormor sa att hon drömt en dröm om att hon träffat sin pappa igen, och att den "symboliska vägen" mellan himmel och jord framställdes i hennes dröm som en bro. Hennes pappa stod på den och vinkade till henne, och på den sidan av bron som han kommit från var det så vackert. Hon hade följt med honom över och tittat sig omkring och beskådat det, som i hennes egna fantasier, skulle beskriva det härliga himlarike som ska möta oss när vi tid är klar på jordklotet.
Men vad händer egentligen när vi dör? Vad är det som gör att döden har blivit ett sådant obehagligt ämne att de flesta inte vill prata om den? Mitt svar: Antagligen ovisshet. Vi är rädda för att inte veta vad som ska ske med oss när vi inte lever längre.
Men måste vi verkligen veta allt? Vi är ibland så himla besatta av att aldrig behöva vandra i ovisshet. Men kan inte det vara nyttigt? Vem som än har skapat oss och vad som än händer, så var det kanske meningen att vi just inte skule veta vad som ska hända när vi är klara här. Jag är helt inställt på att det måste ha funnits ett syfte.
Att inte ha så bråttom. Tänk inte för mycket på slutet, utan njut medan du är mitt i historien. Man måste inte vara glad för att man lever varje dag eller ständigt tänka på att göra det bästa av varje sekund för att man vet att man har mindre av dem för varje minut som går. Spänn av och känn efter vad DU verkligen vill spendera din dyrbara tid på. Du kan bara avgöra vad som är en tillräckligt exklusiv sysselsättning att offra dina tickande sekunder på. Så oroa dig inte helt enkelt! Det är nog vad vår skapare menade med det.
Så gör det bästa av allt, det vill säga vad du tycker. Men var uppmärksam och tänk verkligen efter med hjälp av de viktiga frågorna; Behöver jag verkligen det här? Är det värt det? Borde jag verkligen? Jag har tid så varför inte vänta? Man kan ju alltid bli redo eller mer sugen på något senare.
Ha en jättefin kväll/morgon/dag allihopa, och glöm inte, ta vara på den.
Kärlek och värme,
Joe
The most beautiful time of the year...
Solen skiner in genom mitt fönster, jag kan inte sluta tänka...
På sommaren. Den vackraste tiden på året. Då vi är fria. Då möjligheterna är oräkneliga och kärleken blommar upp efter inspiration från de vackra körsbärsträden som skiner upp från solen.
Min kärlek till sommaren kanske beror allra mest på att jag är född under den, men är det inte mest underbart när den där härliga värmen fyller ens kropp och alla de där härliga stunderna känns som att de aldrig kommer att försvinna? Jag känner mig pigg, lycklig och taggad inför varje dag som kommer, för humöret byggs upp av det härliga vädret och allt fint som man tror sig väntar bakom hörnet.
Sommaren verkligen gör så att vi alla blomstrar, så mina kära vänner, njut av er sommar, den ska ge er en massa nytt och fint att tänka på...
Kärlek och värme (från solen)
Joe
På sommaren. Den vackraste tiden på året. Då vi är fria. Då möjligheterna är oräkneliga och kärleken blommar upp efter inspiration från de vackra körsbärsträden som skiner upp från solen.
Min kärlek till sommaren kanske beror allra mest på att jag är född under den, men är det inte mest underbart när den där härliga värmen fyller ens kropp och alla de där härliga stunderna känns som att de aldrig kommer att försvinna? Jag känner mig pigg, lycklig och taggad inför varje dag som kommer, för humöret byggs upp av det härliga vädret och allt fint som man tror sig väntar bakom hörnet.
Sommaren verkligen gör så att vi alla blomstrar, så mina kära vänner, njut av er sommar, den ska ge er en massa nytt och fint att tänka på...
Kärlek och värme (från solen)
Joe
Den dagen på året...
Klockan är 00.46 och mitt huvud är fortfarande (trots min utmattning) på fullspeed.
Jag kom att tänka på födelsedagar. Min vän fyller år imorgon och vi ska fira genom att hon kommer till mig och har sin födelsedag här.
Vad är det egentligen med födelsedagar? När jag var 7 år gammal kändes dagen innan födelsedagen som den längsta på hela året. Var man verkligen tvungen att vänta en hel dag till? Pirret gick i magen som tusentals fjärilar och jag kunde inte bärga mig förräns jag skulle få slita av papperet från mina presenter!
Idag är pirret borta. Glädjen över den dagen som ansågs vara den lyckligaste i livet, då man glömde bort allt jobbigt, det är som bortblåst. Inget pirr. Ingen utesluten oro. Jag har fortfarande samma bekymmer och dagen som det firas att jag föddes på känns inte mer än ett helt vanligt dygn till i livet med utmaningar, prövingar och händelser.
Men visst är det fint med födelsedagar, och ibland kan dem förhoppningsvis tillföra det där lilla extra som man väntat på så länge. Det där samtalet man väntat på, eller kortet från någon...
Trots det är pirret borta. Kanske för alltid, men jag hoppas på att det kan komma tillbaka någon gång, jag tyckte verkligen om det. Och om man verkligen har tur kanske pirret aldrig lämnar en, vare sig vilken högtid eller vilket speciellt tillfälle det är. I
Idag känner jag bara pirret innan jag ska träffa någon jag gillar eller är förälskad i. Då kommer fjärilarna tillbaka och bosätter sig i min mage tills dem till slut bestämmer sig för att pröva nya breddgrader och försvinner.
Jag är inte speciellt ofta förälskad, men det händer och då pirret väl kommer, då vet jag vad som pågår. Allting tar en ny början.
Så alltså; när man är liten är pirret till för att väcka lyckan över de saker som gör en glad när man är liten. Att få presenter, ens favoritmat eller kanske att mamma bjuder på en glass mitt i veckan. Men när man är vuxen är pirret avsett för något helt annat: Kärlek till en annan människa. Man får pirret av att veta att man är på väg till någon som man kanske börjar känna något för eller av vetskapen att man är älskad.
Så, mina kära vänner, för guds skull, håll fast vid pirret. Att ha fjärilar i magen är faktiskt väldigt trevligt när man tänker på det, eller hur?
Kärlek och värme,
Joe
Vikten av att ha en hand att hålla i...
Ständiga funderingar...Jag är en obotligt tänkare.
Nu såhär på kvällen kom jag att tänka på vikten av att ha någon att hålla i handen. En riktig vän, någon som står där och håller upp en, vare sig man skrattar, gråter, skriker eller tinar bort.
Under hela mitt liv har jag önskat mig en sådan vän. Men de flesta tycker att jag sätter för höga ribbor, har för stora förväntningar för att någon ska kunna uppnå dem. Men enligt mig är det helt fel. Jag tänker att allt det som jag känner att en riktig stark vänskap ska innehålla är helt utan tvekan byggt av moral. Man behöver inte köpa en massa presnter eller ha en massa coola middgara för att vara den perfekta kompanjonen. Men ignorerar man att ens vän gråter - eller går man till den, ringer den eller skickar ett tröstande meddelande om man vet att den är ledsen? På partyt, sticker man iväg och hänger med andra och skiter i sin kompanjon? Kritiserar man den ständigt när de begår ett misstag eller lär man sig att leva med dess nackdelar och försöker istället tänka på dess fina egenskaper? Varför ska man alltid peka ut brister?
Jag vet att jag inte är perfket. Men om någon verkligen är öppen för att ge det där lilla extra för mig kan jag ge dem min värld. Jag kan ge kärlek, värme, omtanke och verkligen bry mig. Precis som Woody i Toy Story: You've got a friend in me.
Men om jag inte får samma sak tillbaka, vad ska jag då kämpa för?
Det kan vara extremt smärtsamt när man inser att den man håller så varmt om hjärtat, som sin orubbade kompanjon, plöstligt förändras eller visa sig vara någon man inte trodde att dem var - ja, och vad ska man göra då?
Jag brukar få ett kort men obeskrivligt smart citat av min amerikanska farmor när jag predikar min irritation eller sorg för henne; "There's always more fish in the sea." Det spelar ingen roll vare sig det är en kille eller tjej man är intresserad av eller någon man haft som vän i flertal år - om dem inte ger dig samma sak, är dem verkligen värda din tid och omsorg? Är dem värda att få stämpeln "friend" i pannan?
Sätt dig ner och tänk på det. Jag är alldeles för kompromissande och har varit det alldeles för länge om folk som kanske föredrar att behandla mig som en mopp. Men det är inget som jag tänker vara längre. Den enda anledningen till det (i alla fall i mitt fall) är rädsla. Bara för att jag har en sådan stark fasad och verkar vara så stabil behöver inte det betyda att jag aldrig blir skraj. Orolig över att stå där ensam någon gång. Inte vara med i ringen av garvande människor.
Men ska man egentligen vara det om dem människorna inte är värda ens uppmärksamhet, bara för att dem är som en slags täckmantel för att inte vara ensam? Svar: NEJ!
Kasta dig ut, utan fallskärmen! Du kan visserligen slå i marken lite hårt första gången, men efter ett par gånger - well, you'll get the hang of it. Så gör det bästa av ditt liv. Sitt inte som en rädd fågel i ett bo, rädd för att hoppa. För du kan hitta så mycket mer om du bara vågar. Allt kan bli bättre, allt kan bli sämre, men det är du som väljer. Tänk negativt, eller positivt?
Jag tänker nu i alla fall satsa på den senare, och nu tänker jag också försöka, så ska vi prova att hoppa ut i livet tillsammans?
Kärlek och värme, and sleep tight.
Joe
Nu såhär på kvällen kom jag att tänka på vikten av att ha någon att hålla i handen. En riktig vän, någon som står där och håller upp en, vare sig man skrattar, gråter, skriker eller tinar bort.
Under hela mitt liv har jag önskat mig en sådan vän. Men de flesta tycker att jag sätter för höga ribbor, har för stora förväntningar för att någon ska kunna uppnå dem. Men enligt mig är det helt fel. Jag tänker att allt det som jag känner att en riktig stark vänskap ska innehålla är helt utan tvekan byggt av moral. Man behöver inte köpa en massa presnter eller ha en massa coola middgara för att vara den perfekta kompanjonen. Men ignorerar man att ens vän gråter - eller går man till den, ringer den eller skickar ett tröstande meddelande om man vet att den är ledsen? På partyt, sticker man iväg och hänger med andra och skiter i sin kompanjon? Kritiserar man den ständigt när de begår ett misstag eller lär man sig att leva med dess nackdelar och försöker istället tänka på dess fina egenskaper? Varför ska man alltid peka ut brister?
Jag vet att jag inte är perfket. Men om någon verkligen är öppen för att ge det där lilla extra för mig kan jag ge dem min värld. Jag kan ge kärlek, värme, omtanke och verkligen bry mig. Precis som Woody i Toy Story: You've got a friend in me.
Men om jag inte får samma sak tillbaka, vad ska jag då kämpa för?
Det kan vara extremt smärtsamt när man inser att den man håller så varmt om hjärtat, som sin orubbade kompanjon, plöstligt förändras eller visa sig vara någon man inte trodde att dem var - ja, och vad ska man göra då?
Jag brukar få ett kort men obeskrivligt smart citat av min amerikanska farmor när jag predikar min irritation eller sorg för henne; "There's always more fish in the sea." Det spelar ingen roll vare sig det är en kille eller tjej man är intresserad av eller någon man haft som vän i flertal år - om dem inte ger dig samma sak, är dem verkligen värda din tid och omsorg? Är dem värda att få stämpeln "friend" i pannan?
Sätt dig ner och tänk på det. Jag är alldeles för kompromissande och har varit det alldeles för länge om folk som kanske föredrar att behandla mig som en mopp. Men det är inget som jag tänker vara längre. Den enda anledningen till det (i alla fall i mitt fall) är rädsla. Bara för att jag har en sådan stark fasad och verkar vara så stabil behöver inte det betyda att jag aldrig blir skraj. Orolig över att stå där ensam någon gång. Inte vara med i ringen av garvande människor.
Men ska man egentligen vara det om dem människorna inte är värda ens uppmärksamhet, bara för att dem är som en slags täckmantel för att inte vara ensam? Svar: NEJ!
Kasta dig ut, utan fallskärmen! Du kan visserligen slå i marken lite hårt första gången, men efter ett par gånger - well, you'll get the hang of it. Så gör det bästa av ditt liv. Sitt inte som en rädd fågel i ett bo, rädd för att hoppa. För du kan hitta så mycket mer om du bara vågar. Allt kan bli bättre, allt kan bli sämre, men det är du som väljer. Tänk negativt, eller positivt?
Jag tänker nu i alla fall satsa på den senare, och nu tänker jag också försöka, så ska vi prova att hoppa ut i livet tillsammans?
Kärlek och värme, and sleep tight.
Joe
Ärrad av det förflutna...
God regning morgon!
Idag kom jag att tänka på värdet av allt som hänt oss i det förflutna. Trots att vi oftast försöker eller lyckas gå vidare från allt det hemska, sorgliga eller förargliga vi varit med om, försvinner det aldrig riktigt ut ur tankarna. Som man brukar säga, blåmärken försvinner efter ett tag, men ord stannar kvar för evigt, som ärr. Det stämmer jävligt bra enligt mig.
Jag kommer att tänka på alla de miljontals fula ord, förolämpningar och garv jag har fått åt mitt håll, men inser en sak: egentligen är det dem som skickat alla groteska anklagelser från sina munnar efter mig som är nobodies. Zeros. För om man tänker på det är det inte jag som är den låga, det är dem som yttrar sig som är det.
Men samtidigt, som jag påpekar, det är extremt svårt att inte bli ärrad av dessa, trots att man vet att dem som sagt dem inte spelar någon roll i ens liv längre. Dem kanske aldrig ens har gjort det. Men vi blir i alla fall på något sätt utmanade av anklagelserna.
Om någon kallar en tjej för flodhäst (som har hänt mig), har någon då kunnat förutse att den här tjejen (eller killen!) kanske aldrig kommer att vara nöjd med vare sig sin kropp eller någon annan del av sitt yttre, som hår eller anlete. Tanken på det här gör mig ganska skakig, men det är lika sant som att jag sitter här och skriver ner det. Av alla förolämplingar kan ett slags mål sättas upp, bara för att lyckas motbevisa dem. Flickan som blir kallad för flodhäst tänker säkert; "Fan, nu tänker jag visa dem! Jag tänker bli smalare och snyggare än någon annan här." Sen avrundas hela grejen med att flickan ser ut som skinn och ben, skiter i att äta och fortfarnade inte är lycklig.
Om en kille kallas för loser eller fjolla kanske han under hela sitt liv kommer gå runt och försöker motbevisa det genom att spela matcho, och kanske bakom det aldrig kunna vara sig själv.
Dessa exempel är den största anledningen till att om jag har en ful tanke, endast försöker hålla den inlåst i min skalle.
Man behöver inte säga allt som poppar upp i huvudet bara för att man är arg.
Man behöver inte snacka skit om någon för att dem har irriterat dig eller för att du är avundsjuk.
Man behöver inte mobba för att må bättre, för tro mig, trots att jag aldrig varit en mobbare så vet jag att man inte kommer att bli lyckligare av att skada andra.
Så mina kära vänner, om ni läser detta, så vill jag bara säga en sak; tänk ALLTID först innan ni öppnar munnen. Det kommer at gynna er, jag lovar.
Kärlek och värme,
Joe
