"Are you really gonna eat that? It wouldn't hurt if you lost a few..."
Någon som känner igen den meningen? Eller kanske någon annan mening som uppmanar dig eller andra till att ändra sitt usteende?
Hur många av er har någon gång klivit upp på en våg och känt gråten i halsen när ni insett att ni gått upp eller inte tyckt att det varit tillräckligt när ni gått ner? Eller kanske tittat på någon annans kläder och insett att ni ligger efter i vad som är inne att ha på er och känt er miserabla? Eller kanske börjat uppmana er om att aldrig få äta något ni tycker om eller att inte unna er något som ni vill ha ibland? Jag har bara ett par ord att säga: INTE OKEJ!
Varför måste vårt samhälle ständigt ta kål på oss under den dolda fasaden? Och varför tar vi kål på varann genom sneaky-iga kommentarer som "Jättefin tröja, men du kanske inte borde ha valt det där halsbandet?"
Reklamerna från alla stora modekedjor som pryder tjejer med photoshopad felfri hy och en kropp som bara tyder på brist på näring och hälsosam livsstil ger oss oundvikligt en craving över att se likadana ut. Modevärlden styr en stor majoritet av befolkningen genom att visa att "såhär ska du se ut, det här ska du ha på dig och såhär ska du vara som person för att vara attraktiv eller att få tjejer/killar att gilla dig".
Jag blir bara arg av det. Jag kan verkligen inte beskriva det.
Kombinationen av detta och fula glåpord som vi kan ha fått under barndomen kan orsaka extremt dåligt självfötroende vilket kan utveckla ätströningar och att man gömmer sig från omvärlden för att man är rädd att inte bli accepterad.
Vad ska vi göra för att ändra på detta?
Jag brukar ofta drömma om att när jag blir äldre kunna starta ett helt eget klädmärke där mina modeller har alla storlekar, nationaliteter och utseenden. Det ska inte behöva spela någon roll hur man ser ut enligt mig för att vara modell, för man ska se det vackra i personen som poserar. Bara för att man har storlek 48 istället för 32 bevisar det inte att den mindre tjejen är finare på bild, allt handlar om den inuti som utstrålar det som sen blir det vackra i fotot.
Alla får inte chansen till sin dröm bara för att deras utseende inte är tillräckligt. "Ska du vara modell? Oj, du måste vara åtminstone 1, 75 lång för att kunna gå på en runway." "Jaha, vill du vara med i modereportaget i den här tidningen? Du får inte ha en större midja än våra standardmått."
Så vad gör världen med oss? Vi ska alla vara indelade i fack, vara perfekta i både uppförande och utseende och se på saker på samma sätt som de som är högre än oss för att bli accepterade.
Men tänk efter ett tag. Hur kul skulle det vara om vi alla såg likadana ut, hade samma humor, klädde oss likadant och hade samma drömmar, kvaliteter och livsstilar? Vi skulle i slutändan inte kunna leva med varann.
Så mitt uppmanande för kvällen blir detta: När du går förbi en affisch med en retuscherad smal och unerbart snygg person på som blänker över hela kroppen av solljuset som reflekterar dem på en tropisk strand, så behöver du inte ta åt dig. Gå bara förbi och tänk att du fortfarande är lika fabulous, trots att du inte ser ut som henne/honom. Dem är inte verkliga, och oftast är det våra brister som gör oss mest vackra...
Kärlek och värme,
Joe
Hur många av er har någon gång klivit upp på en våg och känt gråten i halsen när ni insett att ni gått upp eller inte tyckt att det varit tillräckligt när ni gått ner? Eller kanske tittat på någon annans kläder och insett att ni ligger efter i vad som är inne att ha på er och känt er miserabla? Eller kanske börjat uppmana er om att aldrig få äta något ni tycker om eller att inte unna er något som ni vill ha ibland? Jag har bara ett par ord att säga: INTE OKEJ!
Varför måste vårt samhälle ständigt ta kål på oss under den dolda fasaden? Och varför tar vi kål på varann genom sneaky-iga kommentarer som "Jättefin tröja, men du kanske inte borde ha valt det där halsbandet?"
Reklamerna från alla stora modekedjor som pryder tjejer med photoshopad felfri hy och en kropp som bara tyder på brist på näring och hälsosam livsstil ger oss oundvikligt en craving över att se likadana ut. Modevärlden styr en stor majoritet av befolkningen genom att visa att "såhär ska du se ut, det här ska du ha på dig och såhär ska du vara som person för att vara attraktiv eller att få tjejer/killar att gilla dig".
Jag blir bara arg av det. Jag kan verkligen inte beskriva det.
Kombinationen av detta och fula glåpord som vi kan ha fått under barndomen kan orsaka extremt dåligt självfötroende vilket kan utveckla ätströningar och att man gömmer sig från omvärlden för att man är rädd att inte bli accepterad.
Vad ska vi göra för att ändra på detta?
Jag brukar ofta drömma om att när jag blir äldre kunna starta ett helt eget klädmärke där mina modeller har alla storlekar, nationaliteter och utseenden. Det ska inte behöva spela någon roll hur man ser ut enligt mig för att vara modell, för man ska se det vackra i personen som poserar. Bara för att man har storlek 48 istället för 32 bevisar det inte att den mindre tjejen är finare på bild, allt handlar om den inuti som utstrålar det som sen blir det vackra i fotot.
Alla får inte chansen till sin dröm bara för att deras utseende inte är tillräckligt. "Ska du vara modell? Oj, du måste vara åtminstone 1, 75 lång för att kunna gå på en runway." "Jaha, vill du vara med i modereportaget i den här tidningen? Du får inte ha en större midja än våra standardmått."
Så vad gör världen med oss? Vi ska alla vara indelade i fack, vara perfekta i både uppförande och utseende och se på saker på samma sätt som de som är högre än oss för att bli accepterade.
Men tänk efter ett tag. Hur kul skulle det vara om vi alla såg likadana ut, hade samma humor, klädde oss likadant och hade samma drömmar, kvaliteter och livsstilar? Vi skulle i slutändan inte kunna leva med varann.
Så mitt uppmanande för kvällen blir detta: När du går förbi en affisch med en retuscherad smal och unerbart snygg person på som blänker över hela kroppen av solljuset som reflekterar dem på en tropisk strand, så behöver du inte ta åt dig. Gå bara förbi och tänk att du fortfarande är lika fabulous, trots att du inte ser ut som henne/honom. Dem är inte verkliga, och oftast är det våra brister som gör oss mest vackra...
Kärlek och värme,
Joe
Kommentarer
Postat av: din trogna kommenterare
BRA SAGT!!!!!
Trackback
