"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
På tåget upp från Malmö idag satt jag och min syster och tittade på en film, där ett par var förälskade, men pappan till flickan försökte ständigt få dem att skiljas åt. Då sa pojken en väldigt intressant sak till pappan som fick mig att tänka...
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
Kan verkligen alla människor älska? Och kan alla älska lika starkt?
Kärleken griper stundtals tag i oss, vare sig vi vill det eller inte. Egentligen skulle jag kunna försöka göra det rätt lätt för mig och säga att jag egentligen inte kan beskriva hur det känns när man verkligen är kär i någon så mycket, men jag tänker istället försöka:
Har du någonsin haft den där känslan av att allt i din värld kommer att bli bättre så länge du får vara med en viss person? Så fort du ser den klappar ditt hjärta snabbare och plöstligt är känner du dig mer levande än någonsin? Du har plötsligt den största anledningen i världen att leva? Trots att mycket kan vara jobbigt och sorgligt emellanåt så har du fortfarande den där lilla känslan som säger att allt fortfarande är bra? Som om du aldrig märkt det förr har allt blivit mycket vackrare och du tänker mer positivt på det mesta som händer dig, oavsett vad det är?
Du har förmågan att älska min vän, och det ska du ta väl vara på.
Jag har bara varit sådär riktigt smärtsamt kär en gång i mitt liv av vad jag kommer ihåg, och trots allt (hur konstigt det än låter) var jag inte mer än elva.
Jag började plötsligt se på min allra bästa vän som något mer. Han var så vacker, så snäll och fin och han tyckte om mig precis som jag var, trots att jag inte direkt kände att jag var den vackraste tjejen i klassen i den åldern. Det fanns något speciellt med vår relation som slog gnistor, och plötsligt blev jag vad vi idag kallar "hängig". Dagliga sms, kärleksförklaringar och fina komplimanger skickade jag och en längtan efter att han skulle känna samma sak. Han ville inte "förstöra vår vänskap" så att säga, vilket gjorde att jag gick runt med ett krossat hjärta. Vi pratade aldrig om det öga mot öga, utan endast via mobilerna. Vi fortsatte att ses som vanligt och hade jättekul, men jag hade ständigt en längtan efter att bli hans mest älskade.
Till slut rann dem känslorna ut i sanden. Olycklig kärlek är smärtsam och kan hålla på i evigheter, men min varade endast i (vad jag ungefär kommer ihåg) ett par månader. Jag är glad att det än så länge inte har hänt mig igen, för vad jag kommer ihåg gör det extremt ont. Men jag har lärt mig en sak: Att vara hängig är en riktig känslodödare, och det beteendet finns inte med i min lista längre, som tur var växte jag ur den biten. Kärlek kan verkligen stiga en år huvudet så man gör dumma saker.
Så, mina vänner, allt sedan dess har jag aldrig riktigt blivit tagen med storm av kärlekens vindar. Jag är rätt lugn med tanke på att min tid på jorden förhoppningsvis kommer att vara rätt lång, men det skulle inte skada att kunna se på någon och verkligen känna att jag är redo att ge dem allt.
Men tiden har sin gång och människor sina stigar. Vi hoppas bara allihopa att vår stig ska stöta ihop med någon annans, som stämmer väldigt bra ihop med vår egna.
Så mitt råd blir för den här gången, mina vänner, att håll fast vid er förmåga och lyssna på hjärtat, men samtidigt hjärnan. Låt inte något stiga dig åt huvudet när det inte är värt det. Satsa på bättre, det förtjänar du!
Kärlek och värme,
Joe
"Kärlek är inte en känsla, det är en förmåga..."
Kan verkligen alla människor älska? Och kan alla älska lika starkt?
Kärleken griper stundtals tag i oss, vare sig vi vill det eller inte. Egentligen skulle jag kunna försöka göra det rätt lätt för mig och säga att jag egentligen inte kan beskriva hur det känns när man verkligen är kär i någon så mycket, men jag tänker istället försöka:
Har du någonsin haft den där känslan av att allt i din värld kommer att bli bättre så länge du får vara med en viss person? Så fort du ser den klappar ditt hjärta snabbare och plöstligt är känner du dig mer levande än någonsin? Du har plötsligt den största anledningen i världen att leva? Trots att mycket kan vara jobbigt och sorgligt emellanåt så har du fortfarande den där lilla känslan som säger att allt fortfarande är bra? Som om du aldrig märkt det förr har allt blivit mycket vackrare och du tänker mer positivt på det mesta som händer dig, oavsett vad det är?
Du har förmågan att älska min vän, och det ska du ta väl vara på.
Jag har bara varit sådär riktigt smärtsamt kär en gång i mitt liv av vad jag kommer ihåg, och trots allt (hur konstigt det än låter) var jag inte mer än elva.
Jag började plötsligt se på min allra bästa vän som något mer. Han var så vacker, så snäll och fin och han tyckte om mig precis som jag var, trots att jag inte direkt kände att jag var den vackraste tjejen i klassen i den åldern. Det fanns något speciellt med vår relation som slog gnistor, och plötsligt blev jag vad vi idag kallar "hängig". Dagliga sms, kärleksförklaringar och fina komplimanger skickade jag och en längtan efter att han skulle känna samma sak. Han ville inte "förstöra vår vänskap" så att säga, vilket gjorde att jag gick runt med ett krossat hjärta. Vi pratade aldrig om det öga mot öga, utan endast via mobilerna. Vi fortsatte att ses som vanligt och hade jättekul, men jag hade ständigt en längtan efter att bli hans mest älskade.
Till slut rann dem känslorna ut i sanden. Olycklig kärlek är smärtsam och kan hålla på i evigheter, men min varade endast i (vad jag ungefär kommer ihåg) ett par månader. Jag är glad att det än så länge inte har hänt mig igen, för vad jag kommer ihåg gör det extremt ont. Men jag har lärt mig en sak: Att vara hängig är en riktig känslodödare, och det beteendet finns inte med i min lista längre, som tur var växte jag ur den biten. Kärlek kan verkligen stiga en år huvudet så man gör dumma saker.
Så, mina vänner, allt sedan dess har jag aldrig riktigt blivit tagen med storm av kärlekens vindar. Jag är rätt lugn med tanke på att min tid på jorden förhoppningsvis kommer att vara rätt lång, men det skulle inte skada att kunna se på någon och verkligen känna att jag är redo att ge dem allt.
Men tiden har sin gång och människor sina stigar. Vi hoppas bara allihopa att vår stig ska stöta ihop med någon annans, som stämmer väldigt bra ihop med vår egna.
Så mitt råd blir för den här gången, mina vänner, att håll fast vid er förmåga och lyssna på hjärtat, men samtidigt hjärnan. Låt inte något stiga dig åt huvudet när det inte är värt det. Satsa på bättre, det förtjänar du!
Kärlek och värme,
Joe
Kommentarer
Trackback
