Publishing My Rubbish

Kvällens låt:
http://www.youtube.com/watch?v=hp0_2fjPlbM

   Ikväll kom jag åter igen att tänka på olycklig kärlek. Vad den egentligen gör med oss.

   Jag har som tur är bara råkat ut för att vara olyckligt kär en enda gång, och nu har det gått fem år sedan dess. Det gjorde extremt ont och jag undrade ständigt vad det var som inte var lika fantastiskt med mig som med alla andra tjejer som han blev kär i.

   Jag blev kär i min bästa vän. Det finns nästan inget jobbigare. Vetskapen om att det finns en möjlighet att man kan förstöra allt genom att berätta hemligheten som känns som den djupaste man har kan verkligen ta andan ur en.

   Jag berättade.

   Frågan är om man verkligen alltid vågar det? Om det visar sig att den andre inte känner samma sak, oavsett hur nära man är, vad ska man göra om dem säger nej?

   Det är lätt att säga att man ska gå vidare, men är det verkligen så enkelt?

   Nej. Vi sattes nog inte på jorden för att saker skulle vara enkla, fungera rätt eller fixa sig av sig själv.
 
   Vi sitter alla nog gång på något sätt i den här situationen. Det enda jag kan säga till er om ni befinner er i det eller har gjort det, så ta det bara lugnt. Trots att det ibland kan kännas som att livet är över eller att allting aldrig kommer att fixa sig igen, så behåll hoppet och försök att trösta dig själv. Det kommer att bli bättre och förr eller senare så hittar du säkert någon som verkligen förtjänar dig och älskar dig på samma sätt. 

   Jag och min bästis var fortfarande samma personer efteråt. Jag kom över det och sedan var vi riktigt täta vänner i mer än tre år till. Det behöver inte alltid gå till spillo. det är ibland sprickorna som gör oss starkare, trots att dem sårar oss. Vi lär oss något av dem.

   Funderingar i regnet kära vänner, ta hand om er själva och behåll er tro, den tar er längre än ni tror.

   Kärlek och värme (mot regnkylan),

Joe