Vikten av att ha en hand att hålla i...
Nu såhär på kvällen kom jag att tänka på vikten av att ha någon att hålla i handen. En riktig vän, någon som står där och håller upp en, vare sig man skrattar, gråter, skriker eller tinar bort.
Under hela mitt liv har jag önskat mig en sådan vän. Men de flesta tycker att jag sätter för höga ribbor, har för stora förväntningar för att någon ska kunna uppnå dem. Men enligt mig är det helt fel. Jag tänker att allt det som jag känner att en riktig stark vänskap ska innehålla är helt utan tvekan byggt av moral. Man behöver inte köpa en massa presnter eller ha en massa coola middgara för att vara den perfekta kompanjonen. Men ignorerar man att ens vän gråter - eller går man till den, ringer den eller skickar ett tröstande meddelande om man vet att den är ledsen? På partyt, sticker man iväg och hänger med andra och skiter i sin kompanjon? Kritiserar man den ständigt när de begår ett misstag eller lär man sig att leva med dess nackdelar och försöker istället tänka på dess fina egenskaper? Varför ska man alltid peka ut brister?
Jag vet att jag inte är perfket. Men om någon verkligen är öppen för att ge det där lilla extra för mig kan jag ge dem min värld. Jag kan ge kärlek, värme, omtanke och verkligen bry mig. Precis som Woody i Toy Story: You've got a friend in me.
Men om jag inte får samma sak tillbaka, vad ska jag då kämpa för?
Det kan vara extremt smärtsamt när man inser att den man håller så varmt om hjärtat, som sin orubbade kompanjon, plöstligt förändras eller visa sig vara någon man inte trodde att dem var - ja, och vad ska man göra då?
Jag brukar få ett kort men obeskrivligt smart citat av min amerikanska farmor när jag predikar min irritation eller sorg för henne; "There's always more fish in the sea." Det spelar ingen roll vare sig det är en kille eller tjej man är intresserad av eller någon man haft som vän i flertal år - om dem inte ger dig samma sak, är dem verkligen värda din tid och omsorg? Är dem värda att få stämpeln "friend" i pannan?
Sätt dig ner och tänk på det. Jag är alldeles för kompromissande och har varit det alldeles för länge om folk som kanske föredrar att behandla mig som en mopp. Men det är inget som jag tänker vara längre. Den enda anledningen till det (i alla fall i mitt fall) är rädsla. Bara för att jag har en sådan stark fasad och verkar vara så stabil behöver inte det betyda att jag aldrig blir skraj. Orolig över att stå där ensam någon gång. Inte vara med i ringen av garvande människor.
Men ska man egentligen vara det om dem människorna inte är värda ens uppmärksamhet, bara för att dem är som en slags täckmantel för att inte vara ensam? Svar: NEJ!
Kasta dig ut, utan fallskärmen! Du kan visserligen slå i marken lite hårt första gången, men efter ett par gånger - well, you'll get the hang of it. Så gör det bästa av ditt liv. Sitt inte som en rädd fågel i ett bo, rädd för att hoppa. För du kan hitta så mycket mer om du bara vågar. Allt kan bli bättre, allt kan bli sämre, men det är du som väljer. Tänk negativt, eller positivt?
Jag tänker nu i alla fall satsa på den senare, och nu tänker jag också försöka, så ska vi prova att hoppa ut i livet tillsammans?
Kärlek och värme, and sleep tight.
Joe
Ärrad av det förflutna...
God regning morgon!
Idag kom jag att tänka på värdet av allt som hänt oss i det förflutna. Trots att vi oftast försöker eller lyckas gå vidare från allt det hemska, sorgliga eller förargliga vi varit med om, försvinner det aldrig riktigt ut ur tankarna. Som man brukar säga, blåmärken försvinner efter ett tag, men ord stannar kvar för evigt, som ärr. Det stämmer jävligt bra enligt mig.
Jag kommer att tänka på alla de miljontals fula ord, förolämpningar och garv jag har fått åt mitt håll, men inser en sak: egentligen är det dem som skickat alla groteska anklagelser från sina munnar efter mig som är nobodies. Zeros. För om man tänker på det är det inte jag som är den låga, det är dem som yttrar sig som är det.
Men samtidigt, som jag påpekar, det är extremt svårt att inte bli ärrad av dessa, trots att man vet att dem som sagt dem inte spelar någon roll i ens liv längre. Dem kanske aldrig ens har gjort det. Men vi blir i alla fall på något sätt utmanade av anklagelserna.
Om någon kallar en tjej för flodhäst (som har hänt mig), har någon då kunnat förutse att den här tjejen (eller killen!) kanske aldrig kommer att vara nöjd med vare sig sin kropp eller någon annan del av sitt yttre, som hår eller anlete. Tanken på det här gör mig ganska skakig, men det är lika sant som att jag sitter här och skriver ner det. Av alla förolämplingar kan ett slags mål sättas upp, bara för att lyckas motbevisa dem. Flickan som blir kallad för flodhäst tänker säkert; "Fan, nu tänker jag visa dem! Jag tänker bli smalare och snyggare än någon annan här." Sen avrundas hela grejen med att flickan ser ut som skinn och ben, skiter i att äta och fortfarnade inte är lycklig.
Om en kille kallas för loser eller fjolla kanske han under hela sitt liv kommer gå runt och försöker motbevisa det genom att spela matcho, och kanske bakom det aldrig kunna vara sig själv.
Dessa exempel är den största anledningen till att om jag har en ful tanke, endast försöker hålla den inlåst i min skalle.
Man behöver inte säga allt som poppar upp i huvudet bara för att man är arg.
Man behöver inte snacka skit om någon för att dem har irriterat dig eller för att du är avundsjuk.
Man behöver inte mobba för att må bättre, för tro mig, trots att jag aldrig varit en mobbare så vet jag att man inte kommer att bli lyckligare av att skada andra.
Så mina kära vänner, om ni läser detta, så vill jag bara säga en sak; tänk ALLTID först innan ni öppnar munnen. Det kommer at gynna er, jag lovar.
Kärlek och värme,
Joe
